I will sing, sing a new song.
How long to sing this song?
Dokumentären handlar om vägen mellan Joshua Tree och till Achtung Baby. Om att våga satsa på att helt lägga av sig det gamla för att hitta något nytt. Hur bandet stod inför vägskälet att antingen hitta nya kreativa vägar – eller lägga ner. I filmen så är det tungt, det är svårt och de håller på att ge upp när de försöker hitta vad deras sound ska vara. Så hittar de låten One. Ett nytt spår som samtidigt är bryggan mellan det gamla och det nya U2.
Det får mig att fundera över hur man generellt förändrar sin inriktning, hur man kan känna att man sitter fast – att det till slut måste till någon ganska radikal förändring för att hitta tillbaka det som var värdefullt och sin röst. Och att det blir svårare desto äldre man blir – ju mer nedtrampad man är där man står. Det är inte så enkelt att säga att man bara ska ta en ny väg – det handlar om trygghet, ovisshet och faktiskt att man ibland måste fundera om det är en själv som är problemet eller omvärlden. Att ständigt förflytta sig kan handla om att hitta det värdefulla på nya platser – eller att fly från saker som egentligen bara handlar om enkla handgrepp för att återfå lusten och det värdefulla igen.
Det handlar ibland om att söka på de ställen som man inte i första hand tänker på att söka på. Eller vänta in att rätt tillfälle kommer och faktiskt ta tag i det: det kan innebära att man fångar in en vacker fågel som stannar hos en eller att man lyfter mot nya platser.
Det är ingen hemlighet att jag, trots mitt något disparata vurm för såväl death metal som EBM, är ett stort U2-fan. För mig är de viktiga då jag vuxit upp med dem sedan tidigt åttiotal. Deras musikutveckling har i mångt och mycket följt min många gånger, och att gå på konsert med U2 handlar om upplevelse och mindre om musiken.
Men nu har väl ändå Bono med sina boots hoppat i en lite galen tunna. I en kolumn i New York Times har han skrivit om fildelning och andra saker som han ser inför de kommande tio åren. När jag läste hela kolumnen fundera om den gamle champagne-kommunisten Paul Hewson drar oss alla vid näsan – eller helt enkelt druckit för mycket Cristal (för att inte tala om Nirvanas basist som verkar sönderrökt). För det hela är en märklig kolumn i sin helhet… Han snurrar till det ett par gånger till om man säger så…
För egen del väljer jag att inte diskuterafildelning – det har jag gjort nog. Jag håller verkligen med Walter Näslund i att Bono är ute och hojar i en ganska hög grad av teknisk inkompetens, världsfrånvändhet när han pratar om att det är ISPs ansvar, blindhet inför sammanhang och att Bono gör en logisk kullerbytta när han försöker få en rund skiva att passa i ett fyrkantigt hål. Helt enkelt handlar det om att välja väg: att genom förbud och att med totalitära hjälpmedel försöka att hålla kvar en gammal affärsmodell eller faktiskt face the music och förändra den. Tyvärr blir diskussionen som vanligt extremt bipolär: några kan inte läsa längre än näsan räcker (eller läs kommentarerna till Brännpunktartikeln), samtidigt som vissa fildelningsentusiaster enligt mitt förmenande lätt förenklar ägande kontra tillgång. Det finns helt enkelt en mängd människor som inte fattat att den här diskussionen är mycket större än fildelning. Och frågan är om Bono ens gjort det när han kan göra en sån här utsaga:
from America’s noble effort to stop child pornography, not to mention China’s ignoble effort to suppress online dissent, that it’s perfectly possible to track content
För även om han knappast direkt stödjer – till skillnad mot fleraandra anser – Kinas censurlinje för internet så misslyckas han helt enkelt med att visa att tekniken, som används både för den goda saken (mot barnporr: ett sätt som självklart kan diskuteras) och för det onda (kinesisk censur av dissidenter), också kan användas för att komma till rätta av det (för honom) felaktiga fildelandet. Det är inte att stödja kinesisk censur men det är att implicit stödja suppressiva tekniska hjälpmedel för att straffa den som inte gör som Bono och några andra vill. Som Walter skriver:
What’s worse is that you even putting the protection of children and protection of old fat cat record label business models in the same priority paragraph makes us all blush on your behalf.
För oavsett om han väljer att värdera de olika användningsområden mellan ”noble” och ”ignoble” så menar han att kontroll av innehåll på nätet är behövlig, och att kunna spåra och implicit lagföra den som gör fel. Det är illavarslande. Jag har tidigare skrivit mycket om den värdeglidning som lagar av IPred, FRA och fördrag som ACTA kommer att innebära. Man kan inte blunda för det faktum att ett tekniskt hjälpmedel i fel händer kan användas till annat än det var tänkt för. Det Bono missar är att hans världsbild inte a är lla andras (lika lite som min är det) – och hans uttalanden är i det ljuset lika meningsfulla och rätta som andra idiotier som sagts i det här läget. För även om det ”bara” skulle handla om musik så är musik också makt – och yttrandefrihet. Om man, som Bono verkar tycka, ser till att digitala musikfiler ska vara ”vattenmärkta” och på så sätt kunna kontrollera och följa dem över nätet – vad händer med de musikfiler som är förbjudna i vissa länder? Vad händer med dem som använder sin musik för att göra uppror mot diktaturen? Det blir enkelt för deras motståndare att ringa in de som lyssnar. Och det blir då med Bonos goda minne – för man kan inte både ha och äta kakan.
Det blir onekligen problematiskt eftersom det slår undan benen på allt som Bono tidigare arbetat för: Amnestyinsatser och det intensiva arbetet för diverse dissidenter i hela världen. Varför ska vi fortsätta att lyssna på honom nu? Oavsett så har hans dubbla standarder: där skivbolagens ekonomiska ställning, illa dolt bakom ett skynke av fattiga, lidande konstnärer, ska rättfärdiggöra intrång i vår frihet medan i andra andetaget ska vi skänka pengar eller stå upp för Aung San Syy Kyi. Snälla Bono, det går inte att undvika att ta konsekvenserna av vad man säger. För även om teknik i sig är värdeneutral så är det inte det som det här handlar om: det handlar om att använda ett antal tekniska möjligheter för att på så sätt a) skapa ett samhälle som fortbestår av gamla modeller b) förhindra utveckling av såväl demokrati som kreativitet c) öppna upp en positiv ingång mot att skapa ett internet som är kontrollerbart.
Så jag kommer ha svårt att ta till mig vad han säger framöver. Tyvärr innebär det också att man börjar undra över RED. Det otäcka är att många kommer att lyssna på honom. Utan att reflektera.
Uppdatering: Apropå det här med copyright. Cory Doctorow skriver en av de bästa sakerna (tipstack @morpac) i frågan runt hans idé om att faktiskt ge bort sin e-bok ”Makers” gratis:
There’s a dangerous group of anti-copyright activists out there who pose a clear and present danger to the future of authors and publishing. They have no respect for property or laws. What’s more, they’re powerful and organized, and have the ears of lawmakers and the press.
I’m speaking, of course, of the legal departments at ebook publishers.
These people don’t believe in copyright law. Copyright law says that when you buy a book, you own it. You can give it away, you can lend it, you can pass it on to your descendants or donate it to the local homeless shelter. Owning books has been around for longer than publishing books has. Copyright law has always recognized your right to own your books.
Det känns minst sagt som möjligt att lägga till när det gäller såväl film- som musikbransch..
Jag kan börja med att säga: jag hade gärna varit där idag också. Bara det att Bono verkade mer snacksalig – igår var det lite Van Morrisson-varning –1 lätt butter och inte riktigt den Bono som kan totalt trollbinda en stadion med sina pamfletter. Och att de spelade “New Years Day”, “I still haven’t found”, “Stay” … va fan. Tack Anders för fantastiska bilder och strö salt i såren :)
För mig, som älskat bandet sedan “War” kom ut hade det varit en total upplevelse.
Hur var konserten? Den var fantastiskt. Scenen “The Claw” är fantastisk. Det är något som är sjukt stort, sjukt läckert och så oerhört mycket U2 sen ZooTV när de helt enkelt lämnade alla andra bakom sig och skapade Show. Det handlar om en total upplevelse. Det är inte musik med direktfilm på storduk: det är en realtidsrockvideo med diverse konstfärdiga, förinspelade och grafiska delar som gör upplevelsen 360 grader. Den här gången handlar det om bilderna igen – det är bilder runt hela den fullständigt vansinnigt stora duken. Och ljuset sedan: hela klon är ett futuristiskt ljusspel. Jag är helt mållös när det gäller scenografin. Det faktum att följespotarna hissas upp med manskap och allt in i benen är bara en del som gör att man inser hur sjukt stor produktion det är. Bildproduktionen är bättre än något du sett i direktsändning och tja – det är bara de här som klarar av det.
Musikaliskt: Oavsett om Bono inte sjöng så bra som han brukar, även om ljudet ibland var rätt dåligt och att de nya låtarna, förutom “Moment of surrender” kändes “nu drar vi av det här” så självklart: U2 är inte en konsert – det är att se hur konserter kommer se ut i framtiden. Så var det på ZooTV-tiden och så är det idag. För mig, som i princip kan varenda låt som irländarna hostat ur sig, är själva musiken inte varför jag går på konsert – det är för att få se showen, få vara med om det där hårresande och fantastiska som alltid händer. För det händer varje gång: och nu hände det – men det tog ett tag. Men jag tycker att “Magnificent” börjar dra igång känslan och när “Beautiful Day” kommer så inser man att de är på scen: då börjar det glimra. “Mysterious ways” har iofs aldrig varit bättre än på ZooTV-turnén men här börjar partyt rulla igen: “One” stoppar det inte – att de kör “Until the end of the world” är fantastiskt och “Desire” rockar arslet av det mesta.
Sen kan Markus Larsson inte sin U2-historia för “Stuck in a moment…” är en oerhört känslosam sång tillägnad Michael Hutchence, sångaren i INXS, som tog självmord alldeles i samma veva som skivan gjordes. “Uncertain Caller” tycker jag är en av den nya plattans bästa låtar men live fungerar den ännu inte. När introt till “Unforgettable Fire” börjar inser jag hur märklig U2s publik är: det finns två eller tre generationer. Vi är ett antal som varit med från bandets första fas, sedan finns det många som hittade U2 i samband med Achtung och ZooTV-tiden och sedan är det ett gäng, som på grund av ålder helt enkelt kommit in i samband med de senaste plattorna och sedan letat sig bakåt: men när det gäller “Unforgettable Fire”-plattan så känner alla till “Pride…” och många “Bad” men det är så många oerhört bra låtar på den plattan: som ju för övrigt var starten på det fruktbara samarbetet med Eno/Lanois. Tittar man på den och jämför den med “No Line of the Horizon” så är de ganska lika: några låtar som har en extrem potential att bli klassiker och en mängd låtar som är sjukt vackra – man svåråtkomliga. Efterföljande “City of blinding lights” är också en fantastisk låt som helt enkelt passar in i hela konceptet.
Sen “Vertigo” – ärligt så är det en rejäl rockrökare men den känns inte som en fantastisk låt. Men slutet när bildskärmen sänks och snurrar är mäktigt. Sen kommer den minst sagt märkliga upplevelsen att de kör en remix på den på plattan sjukt svängiga “I’ll go crazy…” Varför det?
Och jag tror att det möjligen är förklaringen till att “Sunday Bloody Sunday” inte blir fullt den totala urladdning det kunde bli. Men det kommer och hela sceneriet blir grönt, och U2 väljer att koppla samman den gamla rebelldängan med dagens situation i Iran. Att Bono mitt i börjar (flätar samman var ett bra ord) sjunga “Rock the Casbah” verkar en del ha missat – synd eftersom den Clash-låten i sig är ett statement mot strider mellan grupper. Briljant, sjukt hårt och för mig är den låten för evigt sammankopplad med mitt aktivistiska 80-tal, med balansen mellan icke-våld och frustration, med konstant arbete mot apartheid och tja – en knuten näve för mig är inte en stridssymbol utan lika mycket en symbol för att aldrig ge upp. När SBS sedan går över i “Pride…” så kokar stadion – och den fantastiska övergången till “MLK” – tja, då är det bara att ge sig. Det finns inget annat band än det här.
“Walk On” och den känslomässiga delen runt Aung San Suu Kyi – och när en mängd personer dyker upp på scenen med pappansikten föreställande henne: tja, synd bara att inte alla fått dessa ansikten att ta på sig.
Desmond Tutu dyker upp på skärmen. Med sin omistliga charm (jodå, jag har stött på honom på Stiftsgården live and direct och Elin Unnes verkar inte varit med på den tiden och förstå den symbol som Tutu var – och var hon får att U2 är amerikaner vete fan: hon borde nog sluta röka dålig skit) pratar han om One-initiativet. För oss som var med under tiden för Mandelakamp, apartheidavsky och Shellbojkotter går det rakt i hjärtat. En mig närstående person hade rejält med tårar i ögonen av den lille mannens tal. Själv minns jag Globen och Vertigo-turnén när jag var säker på att Globen skulle gå sönder när alla hoppade i takt till introt av “Where The Streets…” Det hände inte nu och på något sätt blev det inte samma urladdning som det kunde blivit. Och onekligen ett lite… abrupt slut. Men bandet kommer ju tillbaka och valen av extranummer: med Bono i en laserpekarjacka (det påminner om någon video från 80-talet men jag kan inte komma på vilken) som kör “Ultraviolet” – det är fan briljant. En låt som sällan spelas – alldeles väldigt för sällan.
“With or without you” är enligt mig mycket bättre än “One” och självklart håller den en alldeles speciell plats i mitt hjärta eftersom vi spelade den för Solstickan i magen ofta. En sorts förarbete för att livet skulle förändras. Att U2 sedan avslutar med den magnifika “Moments of surrender” visar att de är störst. För den låten innebär att det inte behövs så mycket mer.
Det jag saknade var att publiken sjunger “40”. Den kan liksom gärna få bära ända ut. På gatan.
När man läser om hur miljöorganisationer gnisslar om de 180 långtradare som fraktar runt U2s sceneri blir man lite missmodig över vissa aktivisters insikt om kommunikation. U2 har gjort mer för miljörörelsen och medvetenhet än vad dessa långtradare förstör. Att försöka vinna mesiga pr-poäng i det här vittnar om hur hela miljörörelsen är i förfall. U2 är ett band som ställde upp när Greenpeace utförde en olaglig demonstration runt Sellafield, och deras närvaro kan man lugnt säga gav ett uppsving om diskussionen runt kärnkraft och bearbetning av utjänt uran. Det som de här organisationerna är så narrow-minded om är det faktum att U2, genom att skapa en show som inte har något like – samtidigt som de driver på sin aktivism, inför flera hundra tusen personer berättar om hur världen faktiskt ser ut: i den här konserten tar upp såväl Iran (under Sunday Bloody Sunday ((att välja den låten och koppla den till protesterna i Iran är så briljant – eftersom låten bygger på hur protester mot brittiska truppers närvaro slogs ner med våld 1972) och hur de tidigt tog ställning för Aung San Suu Kyi. Alla Burmaprotester är viktiga – men kom igen, när U2 väljer att lägga det hela som en oerhört manifestation i varje konsert. Burmas diktatur inser inte vad det innebär i långa loppet. Eller när så många människor får upp ögonen. Det är då som musiken blir något mer än party – det är här U2s storhet finns, att de faktiskt använder sin framgång till mer än bara att spela. Bonos “I’m an activist” säger en hel del om hur vi idag har en situation där politiker kan utmanas på gigantiska arenor och ögon kan öppnas genom såna här tillfällen. Strunt samma att vissa har svårt för det. Vem fan ska annars säga det? Och att det aldrig går att vara både framgångsrik och använda sig av det till något gott och samtidigt vara strikt konsekvent visar Kulturbloggen på.
Det divideras hit och dit om att det här skulle vara den sista stora konserten – problemet är ju att Markus Larsson säger emot sig själv när han påpekar att U2 (och Madonna m fl) har tecknat kontrakt med Live Nation, vilket snarare visar att vi kommer se ännu fler gigantiska produktioner. Att U2 tänker ta en paus, och att Larry Mullen JR pratar om att lägga av – det är knappast något tecken på att U2 är över. Minns redan 1989-1990 när Bono, råkade säga några förflugna ord och hela världen höll andan.
Mer då? Well, det verkar som om The Edge fått en Blackberry (för det kan väl inte vara en Iphone han går omkring och tar märkliga bilder med när “Blackberry Loves U2”) och skickar upp bilder från turnén. Roande genom att det är så minimalistiskt: inte ett ord och bara väldigt märkliga bilder. Kul är det i vilket fall.
Uppdatering: Widham noterar samma problem som en del har vittnat om: att datatrafiken inte fungerade under konserten. Själv kan jag ändå inte svära på det – för Twibble, som jag använder för Twitter via min N95a fungerade inte på hela kvällen och imorse dök det upp en uppdatering vilket kan vara förklaringen. Å andra sidan kunde jag inte skicka upp några bilder på Flickr heller. Är det så att U2 sett till att stänga av datatrafiken i arenan så vore det riktigt beigt. Samtidigt fattar jag inte hur de i sådana fall gjort det: för SMS och telefon fungerade, och om de nu lyckats få teleleverantörerna att fimpa datatrafiken: hur kan man göra det på en sån liten yta? Och om det är störsändare inne i arenan: hur kan man tillåta något sånt? Så jag förhåller mig skeptisk till att det skulle handla om något sådant tills någon kommer med riktigt starka bevis.
Uppdatering: Mer säkerhetsjox. Facebooks minst sagt märkliga sätt att hantera bilder och säkerhetsinställningar gör att det nu finns bilder ute som Bono får lov att förklara för fans (och kanske sin fru).
och allvarligt: vem kom på den ickebriljanta idén att direkttexta? Kunde de inte satt någon som klarade av det då? [↩]
…att Politikerbloggen inspirerats till att betygsätta fotbeklädnader. Undrar om det beror på min betygsättning av Niklas pjuck på videobaren :)
…att Hägglund nog står för dagens märkligaste uttalande: att KD är det enda partiet kvar som står upp mot ”piraterna”. Eh… jaha? Eller så är KD det enda parti som inte fattat att Piratpartiet inte först och främst handlar om fildelning…
…att det kommer bli väldigt bra den 31 juli. Väldigt bra… Som vanligt är scenshowens teknik galen.
Men frågan är om Gamla Nya Ullevi kommer att hålla för det här:
Igår var jag på Guldäggsgalan. Som jag aldrig tävlat i (vi blev inte nominerade med våra sociala medie-case i år). Det var en märklig känsla. Ulrika Good (finns bildbevis på att vi sågs), Abbes pappa och resten av Goss vann ett Guldägg för uteliggarbrevet. Det var de väl värda. För övrigt hade vi med Twitter nog mest kul – kolla in #guld från igår.
Men jag känner mig lite som en främmande fågel. Jag är fan från landet. Jag har inte gått Berghs. Jag är en akademiker men som inte gjort det där som reklamare oftast gjort. Typ utbildat sig i branschen. Visst, jag känner rätt så många namnkunniga personer men fortfarande undrar jag ofta vad fan jag gör i såna där sammanhang.
Det fick jag reda på via sms. Jag valde att stanna hemma med familjen. Jag har jobbat hårt den gångna veckan. Med Niclas Strandh digitalPR och JMW. Jag borde varit där men var det inte. 3,5 timmars sömn per natt under fyra nätter tog ut sin rätt. (Att jag sen inte kan somna nu är en annan sak *snett leende*).
Men visst känns det konstigt. För det är mycket jobb bakom idén, bakom konceptet. Mitt jobb. Mina timmar. Jag är glad för att HCO vann, för det är ett bra case. Magnus, Eva, Magdalena Nord-Omne är alla väl värda vinsten. Och Per Warg som vågade satsa på en liten byrå från Falun. Jag hoppas att de firar rejält.
Själv börjar jag om. Igen. Precis som förra gången. Och gången innan.
Den här postningen är på något jävla sätt tillägnad den enda jag känner som är lika galet kär i U2 som jag: Josh.
Jag har äntligen fått tid att verkligen lyssna genom ”No line on the horizon” (här finns en massa postningar som är taggade med U2). Jag kan lugnt säga att jag kommer att bryta nöjesindustribojkotten i början av mars (visst är det andra? Får bli en taxi in till centrala Malmö på rasten alltså :)). Ledsen, men traditionen att köpa en ny U2-skiva första dagen på morgonen är stark. Jag bara måste ha den feta dyra box-format limited edition med Corbjins ”Linear”.
”I think we can safely say it’s one of the great, innovative records from U2.”
Lanois kan ha rätt. Jag vet inte ännu. Jag har bara hört den fem gånger. Men det är ingen mellanskiva som ”…Atom Bomb” eller ”Zooropa” och det är ett band som plötsligt hittat samma soul som i ”Joshua Tree” det är en resa som i ”Achtung Baby”. Det är själ och det är hopp.
Det är en märklig skiva. Och så typiskt det U2 som inte synts till på länge. Att göra en skiva som inte hörts från dem förut. Det är blås, det är en massa keyboards och kyrkorglar. Ändå finns det omisskännliga där: det finns ingen som spelar gitarr som The Edge – det är ett nästintill patenterat unikt sound, det finns ingen som spelar bas så tungt och knepigt enkelt som Adam och Larry Mullens trumspel är så följsamt, så musikaliskt1.
Vi diskuterade ”Get on your boots” för några veckor sen. Och nej, det är ingen ”Beautiful Day”, det är ingen ”Where The Streets…” – det är en fishy förstalåt. Men herregud… resten. Det är så annorlunda och ändå så…U2. Det som är roligt är att man på nåt sätt hör mycket mer av avtrycken av producenterna: för det är nästan som om de valt att göra sin sista skiva. Producerar gör Brian Eno och Daniel Lanois – men självklart är också Steve Lillywhite med på ett hörn. Och ärligt talat – jag är jävligt tacksam att de fimpade idén om att göra en skiva med Rick Rubin som producent… Det är onekligen så att det hörs att det är
Just nu är min favorit ”Uncertain Caller”. Faktiskt den mest klassiska U2-låten. Men den gjorde det som andra aldrig lyckas med, den går rakt in i mina synapser, rakt in i mitt DNA. Den för mig tillbaka till den där eftermiddagen i Köping när jag mötte dem första gången. Genom TV-rutan från Lorelei-klippan. Och tårarna kommer. Det finns inget annat, ingen annan som lyckas med det utom när Bono, Edge, Larry och Adam hittar det där som för mig är magiskt. Den heliga tonen som klingar in i mitt innersta.
(lite senare) Eh… ja fortfarande men ”Moments…” är fantastisk. ”Magnificent” är snart ikapp ovanstående låt. Titellåten växer hela tiden. ”Crazy” är sån där som känns som sommar: den stökar omkring, det är mängder med inpass, bridges och annat. ”Stand up comedy” är Lenny Kravitz goes irish och stänker rotsoul. ”FEZ.Being Born” verkar vara det enda som blivit kvar från Bonos hot om att göra en trance-skiva och ändå blir det U2 av det. ”White as snow” – en låt som verkligen hörs vara samskriven med fr a Daniel Lanois. ”Breathe” är på nåt sätt de mest klassiska men här hörs de marockanska influenserna efter deras Riad-inspelningar och det är en fullkomlig The Edge-urladdning. ”The Cedars of Lebanon” är den som jag har svårt för men den må vara en normal ”Bono-pratar-sen-kommer-Edge-in-på-sång” så finns det delar i produktionen som gör den till något annat än ett riktigt bottennapp. ”Get on your boots” – jag tycker fortfarande den är kul.
Jag tänkte på det – hur det ändå är en fullständig combo. Plocka bort en av dem och det kommer inte fungera. En perfekt kreativ union. En sån där grupp som man önskar hitta – för att sen kunna förändra världen. För jag blir lite trött på såna som gnäller över att U2 väljer att ta ställning. Är det mer trovärdigt om någon sjunger ”jag satte på sjutton brudar, snortade sju kilo kokain och flydde från politiken” eller ”jag är så sorglig för han jag väntade på kom aldrig”? Fuck that.
för dem som inte är trummisar verkar det ett märkligt uttalande men för dem som är det, eller har spelat i band vet vad jag menar [↩]
No line on the horizon. Det är annorlunda. Igen. En sorts mix av alla andra influenser som tidigare drivit U2. Det är som att gå genom sin samling av deras skivor.
Ok. Jag är kär. Som vanligt.
Säg att vi inte längre ska bojkotta nöjesindustrin den andra mars. Jag vill köpa den där exklusive boxen…
Själv har jag svårt för att egentligen skämmas för musik – nej, jag gillar inte all musik. Men jag ser på musik på olika sätt: dels handlar det om ren och skär brukskunskap – exempelvis Per Gessle och Tomas Ledin. Det är inget som jag skulle köpa eller lyssna på men det är inte ”dåligt”. På samma sätt gäller ”toppliste”-musik, som ofta ses som sämre då det är byggt för att sälja – inte nödvändigtvis utifrån en sån där ”konstnärlig” känsla. Det är professionellt – och på samma sätt som att man gärna vill ha ett bord som de facto är byggt för att vara funktionellt och snyggt så byggs låtar med Britney och andra på det sättet.
Eller skulle jag skämmas för att jag gärna vid vissa tillfällen drar igång den här spellistan? Nej, inte nödvändigtvis. Det handlar om nostalgi.
Tror att det oftast handlar om att vi tror att vi ska skämmas för att faktiskt gilla viss sorts musik – att det bygger på en rätt skitnödig rädsla för att inte vara ”rätt”. Att inte vara sådär pk och ”svår”. Själv älskar jag U2 – vilket i vissas ögon är dålig arenarock.
(det här är så där smörigt och ändå – det handlar om att alltid vara sann i grunden. Kolla in Bono från TED och lyssna.)
Samtidigt älskar jag extrem ambienttechno. Och death metal liksom melodic metal. Eller min inte helt hemliga men samtidigt inte helt oproblematiska vurm för Ulf Lundell. Eller att jag faktiskt skäms lite att Eldkvarn ibland får mig att vicka på foten. Osv osv.
Så fan vet vad jag ska göra. Jag får nog passa på den här. Istället får jag helt enkelt berätta om att jag igår gick och lyssnade på Abcess Exil (jag är för evigt tacksam Pelle Sten), Lolita Pop och Gina Jacobi2. Och saknade att jag inte digitaliserat mina gamla skivor med Japop, Sing Sing & The Crime, Commando M Pigg.
Det man möjligen kan komma i närheten av att skämmas lite är kanske faktum att låtar som ”Svart kaffe” med Dan Hylander och ”Sommerlath” med Dan Sundqvist & Prins Valiant fortfarande är något som jag kan gunga igång till liksom att Tove Naess och andra inom den rockpopiga-svenska-kvinnliga-sångerskor-på-80talet fortfarande ligger mig varmt om hjärtat.
Helt enkelt är det väl så att man kanske skäms mest för det som man blir lite nostalgisk inför.
Så lite godbitar som jag egentligen inte skäms för men som gör att jag känner mig jävligt gammal och nostalgisk:
Sen den här – älskar den. Fast det är fel att bara credda Roxette. Det är en låt från Rock Runt Riket med Ratata, Roxette och Eva Dahlgren + Orup som förband…
Och så det här – oavsett eller kanske på grund av att jag i själen är punkare och anarkist så blir jag libertarian. För det är vad det här handlar om :)
Och varför inte lite Mauro Scocco? Den mannen glöms lätt bort när det handlar om att bygga ett svenskt musikunder:
Mauro Scocco gör ”Jackie”. Själv kan jag tycka att Mauro som sidekick till Luuk var det bästa i den programserien.
Så självklart – Noice. De var faktiskt inte ens bra när det begav sig… men det var faktiskt mainstreampunk som föräldrar kunde våga låta sina små barn lyssna på. Klassiskt med en som vanligt pinsam men ung Clabbe:
Och nej. Det här är inte heller egentligen bra. Men jäklar vad man var kär i de finska tvillingarna (och min kompis Nina var väldigt kär i Ben Marlene :))
(början är fan klassisk med en extremt pinsam Staffan Dopping – att han under flera år varit info-chef för svenska försvaret ger hopp om att även om man gjort dumma saker så får man alltid chansen igen…)
Sen kan man faktiskt skämmas inte för musiken men hur vi tyckte det var coolt att måla sig i ansiktet :)
Mymlan, bloggosfärens egen lektant, har gett en utmaning som nog är den svåraste jag sett. Tolv låtar som ska berätta vem jag är. Herregud: musik är ett språk. Mår jag skit så ser listan ut på ett sätt, mår jag bra ser den ut på ett annat. Men ok. Jag ska försöka.
Hela listan finns som Spotifylista.
Vi börjar med det viktigaste. En grupp som följt mig genom livet och som alltid – oavsett hur mycket dödsmetall, EBM och annat jag lyssnar på – alltid kommer vara viktigast. För det finns musik och sen finns det sånt som förändrar livet (Studiomannen gjorde en sån utmaning för ett tag sedan och här är mina svar då). Som jag tidigareskrivit så är U2 det senare.
Where The Streets Have No Name
Har man en gång varit med om när den här låten startar på en konsert så går det inte att komma undan. Sist var jag övertygad om att Globen skulle gå sönder och rulla ner i city och totalt förändra världen. Låten i sig är viktig då jag minns hur jag – först i Köping – kom över Joshua Tree, efter många års väntan på en ny U2-skiva. På jobbet (jag jobbade som församlingsassistent då) släppte jag ner vinylskivan, lät nålen falla ner och insåg att livet faktiskt inte skulle bli detsamma. Det var en skiva som landade så rätt i livet för mig.
Pride (In The Name Of Love)
Som en del vet dras jag med en kronisk depression. Det har jag gjort sen jag var liten och det är inte så mycket att göra. Jag har mer och mer lärt mig att leva med den. Visst – jag har rejäla downperioder och mitt suicidala tänkande är nån sorts livsdel. Ibland undrar jag om det inte är det som håller mig vid liv :). Dock – som ung var det inte så enkelt. En gång var det illa. Det var liksom dags. Jag stod på en bro. Min walkman. Och där och då dyker Pride upp i lurarna. Jag väljer att kliva bakåt istället för framåt. Gud? Fan vet. Men aldrig har jag varit så nära. Och den här låten har jag att tacka för att jag skriver det här.
Sunday Bloody Sunday
Titta på det här:
sen det här – det här slog an något, och sen det här, det här, , det här, det här och det här (det här är liksom… ja…)
Tänk er sedan en trettonårig jag. Sitter och tittar på maratonrock. Tänkte se Nena typ. Inget annat att göra. Och så startar bandet U2 spela. Visserligen hade jag lyssnat på mycket punk, på David Bowie sedan jag var sju och sånt men det här var energi rakt in i ådrorna. Det var allt ihopmixat i en fascinerande mix som slog undan benen på mig. Jag rörde mig inte en centimeter under hela deras set på Lorelei. Jag satt mest och gapade. Efter det fanns inget som jag vill lyssna på. Jag gick ner till min mor och förklarade att jag skulle gå och köpa en skiva som hette ”War”. Min frikyrkliga mor fick dubier såklart men so what. Det var så det började. En frälsningsupplevelse av U2.
Så nu till det andra:
Mannen i den vita hatten (16 år senare)
En avslutning på konserter som känns som ”40″ med U2 är Kents ”Mannen i den vita hatten”. Texten är klockren och Kent må vara arenaband – men Jocke Berg är gudabenådad:
Hurt
Ibland kan NIN vara extremt irriterande dåliga faktiskt. Men när de (eller hej, vem lurar vi – NIN är Trent Reznor) är bra så är de riktigt jävla bra. ”Hurt” är en fantastisk låt och det finns en massa versioner; den bästa är visserligen en från Voodoo-festivalen (fyra minuter in) i New Orleans efter orkanen. Sen är den här lite söt. Och ja, jag anser att Johnny Cash-versionen är skitkass.
Jag väljer ändå den version som NIN och David Bowie gjort tillsammans – för jag anser att Bowie är den musiker som vågat mest. Han kunde gjort som Rolling Stones och fortsatt med att göra Let’s Dance oavbrutet. Istället tillhör han dels de riktiga pionjärerna för att att använda internet, han snöade in på märklig ambienttechno och går sin egen väg. Sen råkar han vara en av de få män som tycker är snyggast.
Dead Eyes See No Future
Jag har inte riktigt förstått growl alltid och fortfarande kan jag tycka en hel del dödsmetall är lite fånig. Men att höra Angela Gossow och Arch Enemys melodiska dödsmetall är för mig fascinerande och jag gillar det stenhårt.
Mina barn är lite fascinerade när jag förklarar att det är en tjej som sjunger :). Det här är en bra låt och bra video också… (skivan finns inte på Spotify)
Come Clarity
Ett annat av den ”svenska” metallscenens band som jag gillar är In Flames. Men vilken låt att välja? Well – skivan ”Come Clarity” är deras svagaste platta men titellåten tillhör en av mina favoriter. Så det kan bli.
We want revolution
Covenant är ett trevligt EBM-band. Tillsammans med VNV och andra så känns de som de säger en del om mig. Också. Tyvärr finns det ingen video med låten:
Wasteland
Som gammal svartrockare så är The Mission, tillsammans med Sisters of Mercy, självklara. Wasteland är fortfarande bäst. Wayne Hussey var tyvärr bäst när han knarkade.
I Don’t Like Mondays
Få vet att jag faktiskt har en väldig svaghet för Tori Amos. Och hennes cover på Bomtown Rats låt är otrolig – det är Amos styrka när hon faktiskt gör covers som om de vore hennes egna:
Låten finns inte på Spotify. Fick bli hennes cover på ”Smells like teen spirit” istället.
Love will tear us apart
Joy Division var en del av min postpunk-era. Som väl aldrig tagit slut. ”Love will tear us apart” känns. Jag väljer att plocka med en cover på den: Susanna And The Magical Orchestra gör den bättre än originalet – vilket visar att det är en fantastiskt bra låt. Jag har förut letat upp så gott som varje version av låten jag kunde hitta. Och Spotify har en lista via Dagens Spotifylista.
Third Opinion/Sandy
Alltså. ”Third opinion” finns inte som video så det får bli Hey Princess med Popsicle.
Men ”Third opinion” anser jag vara deras bästa låt. Builden är sån där som ger mig rysningar. Men Sandy live ger shoegazing ett ansikte. Totalenergi.
Samtidigt kunde det lika gärna vara ”My hometown” (sjukt go video) med The Wannadies eftersom det känns som om jag här också lägger min norrländska härkomst. På något sätt lyckas de få med det som gör att jag alltid känner mig mer hemma när jag ser inlandet.
Uppdatering: Ja det blev fler än tolv! Men hallå liksom! :)
Uppdatering: Kom på att jag glömde det viktiga när det gäller utmaningar – att utmana. Jag ogillar ju utmaningar som säger ”alla är utmanande”. För mig handlar det om att faktiskt vara nyfiken på några speciella personer så här kommer de som jag utmanar i att plocka ihop tolv låtar som säger något om dem själva:
dabitch – visst jag vet att du har mycket att göra med Adland men du har sån skum musiksmak :)
Johanna Graf – du har gjort en Youtubiana men vilka låtar säger mest om dig?
Ulrika Good – upp till bevis nu, vännen :). Karibisk reggae?
Kontaktmannen – hårdrock men döljer sig inte lite mer mjukt därbakom?
DVIJDVS – hon skriver aldrig om musik. Är hon omusikalisk, dväljs det ett dansbandshjärta bakom den tuffa ytan? :)
Jag utelämnade Josh, Jardenberg och ett antal andra eftersom den förstnämndes lista skulle antagligen fyllas med U2 och den andres med Ulf Lundell. Fast det vore spännande att höra historier om låtarna.
Uppdatering: Josh har gjort det. Och Schmuts lista är cool. Olater har gjort en. Blogge också.
Uppdatering: Kontaktmannen har gjort det. Mycket bra låtar ju.
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=0cabf9fb-a64d-4255-86d3-a726beaf6066)
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=717dc54a-26e1-44d5-9405-6819da42cfe9)
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=014a67cd-77b5-407a-852c-5facfbadff7c)
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=e613dcd0-eebd-483f-bf01-3e1597883827)
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=abfc985a-5eef-4418-9305-15d4c2976446)