Lördagen blev annorlunda för många av oss. På förmiddagen valde jag att ta positionen att inte välja "sida" åt något håll. Efter hand blev flödet av diskussioner runt Assange intensivt och det som diskuterades låg på flera olika plan: Namnpubliceringen. Här finns en bra ingång till diskussionen. Jag vidhåller min tidigare ståndpunkt: namnpublicering är fel generellt i ett så pass tidigt skede. Samtidigt måste det balanseras mot allmänintresset och faktiskt i dagens medievärld så blir namnet publicerat på Flashback fortare än traditionella medier hinner säga tryckpress. Det är en verklighet man måste ta med i beräkningen: krasst ja, men etik kan inte byggas enbart på en metanivå. Publiceringen. Den gamla generella aversionen mot media i stort, mot journalister per se och kvällspressen kom självklart upp. Det finns mycket att diskutera runt publiceringen men det känns ändå som om det kunde varit mycket värre. Ibland glömde väl Expressen bort sig när man drog på nyhetsmaskineriet som om det vore något avslöjande runt Stureplanseliten och inte en fråga som är mycket större, mycket svårare och kan innehålla såväl främmande makt, riktiga offer och en organisation som idag kanske är världens mest politiskt och militärt kontroversiella. Sans och måtta borde vara en journalistisk grundprincip men i det här fallet fanns det klara indicier att det är viktigare än någonsin. Eftertanke och analys av det som hände kommer nu. Konspirationerna. Ganska många bestämde sig ganska tidigt för att det hela var en konspiration från främmande makt. Pentagon, CIA och till och med FBI (vilket inte är så troligt) ses som självklara orkestrerare av hela historien. Jag har läst allt från att kvinnorna skulle vara medvetet köpta för att gillra en sexfälla (något som tyvärr Wikileaks själva implicerar), till att de lurats att anmäla något som hänt till att de helt enkelt blivit sura när de insett att Assange varit med dem båda. Påverkan på Wikileaks. De flesta är rätt överens om att det helt klart är ett problem för varumärket Wikileaks men de valde att göra det enda rätt: distansera sig till Assange som privatperson genom att påpeka att organisationen är mycket mer och många fler än sin grundare men utan att ta avstånd från honom. En helt rätt balanserad krishantering som de ibland slirade lite på under dagen med diverse konspirationsuttalanden, men ändå lyckades hålla sig på vägen. Påverkan på Piratpartiet. Anna Troberg gjorde en mycket bra balansering där man separerade Wikileaks och det avtal som ingåtts från Julian Assanges eventuella privata handlingar. Tyvärr fanns det många andra PP:are som fastnade i konspirationstänkandet och i vanlig ordning jagade efter de personer som inte köpte den förklaringen fullt ut... Julian Assange själv. För att handla om en enskild person har faktiskt diskussionerna handlat oväntat lite om just honom. Han har helt enkelt sett till att hålla en lagom profil, ifrågasatt det som hänt och sagt det som behöver sägas. Tjafs om att han skulle köra full transparens bara för att Wikileaks gör det är självklart frestande men då väljer man åter att blanda ihop organisationen med dess grundare. Åklagaren och polisen. Det spår som nu börjar röra sig är varför det hela tilläts bli en sån stor historia så snabbt. Flera konspirationer börjar att växa runt åklagarmyndigheten och det finns ett antal frågetecken som helt klart måste rätas ut. Frågan om rättssäkerhet är viktigare än diverse diskussioner om publiceringen. Kvinnorna. Men på ett sätt som varit objektifierande och ibland väldigt märkligt. Självklart var det möjligt att det var ett par kvinnor utsedda att sätta krokben för Assange, men ju mer som kommit fram så blir det mindre och mindre troligt. Beteendevetenskapligt var lördagen rena mumman. Det blev så klart att vi gärna vill se de goda som bara goda och att det skulle vara svårt för Wikileaks att fortsatt vara trovärdiga som källa om Julian Assange visade sig vara våldtäktsman. Det är en djupt mänsklig känsla, eftersom den nya verkligheten: att någon man sett upp till visar sig vara någon annan riskerar att vända hela ens verklighetsbild upp och ner. Detta trots att det rationellt inte har någon bäring: en organisation är så mycket mer än sin grundare och även om man skulle kunna ponera att hans privata moral skulle kunna påverka organisationens etik så är det knappast med automatik. Journalister står upp för sin tidning och väljer att, ibland oreflekterat, försvara varje beslut, varje stavelse som skrivs eftersom man är mitt i det "in the zone". I ljuset kom också personer som vanligtvis har en mycket balanserad och intellektuellt redlig framtoning ut som extrema konspirationsteoretiker, vilket inte är konstigt: vi vet att fr a amerikanska myndigheter har ett track record där såväl mord som sexfällor ingått. Och vi är uppvuxna, ingrodda, med amerikansk kultur i böcker och film där detta gärna beskrivs. Men att från detta rakt av sluta sig till att det handlar om en konspiration kräver ett vidlyftigt sinne för icke-rationalitet och flexibilitet i hur mycket bevis som krävs för att något inte ska vara vad det ser ut att vara. Vi kunde också se att människor har ett minst sagt komplext förhållande till "pressen" där man vanligtvis gärna använder det som hänvisningar men när ett sådant här avslöjande sker - som riskerar att förändra ens verklighetsbild - väljer man att slå ner på dem och mena att det är fel att publicera. Jämförelser med samma personers åsikter i exempelvis Littorinaffären skulle gissningsvis visa att man utifrån ens politiska åsikter byter åsikter om publicering. En mobbmentalitet började skönjas där man jagade en scapegoat för det som nu hotade ens verklighetsbild. Niklas Svensson, åklagare, kvinnorna. Det som jag tyckte var skrämmande - även om jag hade prognosticerat det - var att alltför många valde att förklara att kvinnorna i historien inte var några offer utan i sämsta fall köpta, i andra fall bara löjliga. Det är självklart att även sexualbrott måste ha hög rättssäkerhet men jag har träffat tillräckligt många offer för våldtäkt för att säga att det inte är något en kvinna enkelt anmäler eller ens pratar om. Det visar sig också att reportrar försökt få personer i kvinnornas närhet att uttala sig om dem som människor, deras karaktär mm. Så slutsatsen av den här helgens stora nyhet är onekligen att det finns ett avgrundsdjupt svalg mellan journalister, journalistisk etik och vad människor i gemen uppfattar. Samtidigt är människors uppfattningar uppenbart färgade av deras åsikter och tillhörigheter vilket innebär att uppfattningarna förändras utifrån situationen. Att Julian Assange har en status som inte är helt oproblematisk är helt klart: det messianska draget gör att ett fall kan bli gigantiskt. Och sedan kan man lätt se att vi fortfarande har att kämpa med en ganska vidrig syn på våldtäktsoffer. Uppdatering: Antifeministerna vädrar morgonluft och deras orerande är inte långt ifrån det hos SD:are. De vet nu att det hela handlar om kvinnor som falskeligen anmält en våldtäkt. Ok. Det kan vara så - men vi vet inte. Det finns en massa saker som nu kommer fram som verkar underliga. Men vi vet inte. Att då döma ut två kvinnor utifrån att man har en egen agenda är knappast snyggt.

Lördagen blev annorlunda för många av oss. På förmiddagen valde jag att ta positionen att inte välja ”sida” åt något håll. Efter hand blev flödet av diskussioner runt Assange intensivt och det som diskuterades låg på flera olika plan:

• Namnpubliceringen. Här finns en bra ingång till diskussionen. Jag vidhåller min tidigare ståndpunkt: namnpublicering är fel generellt i ett så pass tidigt skede. Samtidigt måste det balanseras mot allmänintresset och faktiskt i dagens medievärld så blir namnet publicerat på Flashback fortare än traditionella medier hinner säga tryckpress. Det är en verklighet man måste ta med i beräkningen: krasst ja, men etik kan inte byggas enbart på en metanivå.
• Publiceringen. Den gamla generella aversionen mot media i stort, mot journalister per se och kvällspressen kom självklart upp. Det finns mycket att diskutera runt publiceringen men det känns ändå som om det kunde varit mycket värre. Ibland glömde väl Expressen bort sig när man drog på nyhetsmaskineriet som om det vore något avslöjande runt Stureplanseliten och inte en fråga som är mycket större, mycket svårare och kan innehålla såväl främmande makt, riktiga offer och en organisation som idag kanske är världens mest politiskt och militärt kontroversiella. Sans och måtta borde vara en journalistisk grundprincip men i det här fallet fanns det klara indicier att det är viktigare än någonsin. Eftertanke och analys av det som hände kommer nu.
• Konspirationerna. Ganska många bestämde sig ganska tidigt för att det hela var en konspiration från främmande makt. Pentagon, CIA och till och med FBI (vilket inte är så troligt) ses som självklara orkestrerare av hela historien. Jag har läst allt från att kvinnorna skulle vara medvetet köpta för att gillra en sexfälla (något som tyvärr Wikileaks själva implicerar), till att de lurats att anmäla något som hänt till att de helt enkelt blivit sura när de insett att Assange varit med dem båda.
• Påverkan på Wikileaks. De flesta är rätt överens om att det helt klart är ett problem för varumärket Wikileaks men de valde att göra det enda rätt: distansera sig till Assange som privatperson genom att påpeka att organisationen är mycket mer och många fler än sin grundare men utan att ta avstånd från honom. En helt rätt balanserad krishantering som de ibland slirade lite på under dagen med diverse konspirationsuttalanden, men ändå lyckades hålla sig på vägen.
• Påverkan på Piratpartiet. Anna Troberg gjorde en mycket bra balansering där man separerade Wikileaks och det avtal som ingåtts från Julian Assanges eventuella privata handlingar. Tyvärr fanns det många andra PP:are som fastnade i konspirationstänkandet och i vanlig ordning jagade efter de personer som inte köpte den förklaringen fullt ut…
• Julian Assange själv. För att handla om en enskild person har faktiskt diskussionerna handlat oväntat lite om just honom. Han har helt enkelt sett till att hålla en lagom profil, ifrågasatt det som hänt och sagt det som behöver sägas. Tjafs om att han skulle köra full transparens bara för att Wikileaks gör det är självklart frestande men då väljer man åter att blanda ihop organisationen med dess grundare.
• Åklagaren och polisen. Det spår som nu börjar röra sig är varför det hela tilläts bli en sån stor historia så snabbt. Flera konspirationer börjar att växa runt åklagarmyndigheten och det finns ett antal frågetecken som helt klart måste rätas ut. Frågan om rättssäkerhet är viktigare än diverse diskussioner om publiceringen.
• Kvinnorna. Men på ett sätt som varit objektifierande och ibland väldigt märkligt. Självklart var det möjligt att det var ett par kvinnor utsedda att sätta krokben för Assange, men ju mer som kommit fram så blir det mindre och mindre troligt.

Beteendevetenskapligt var lördagen rena mumman. Det blev så klart att vi gärna vill se de goda som bara goda och att det skulle vara svårt för Wikileaks att fortsatt vara trovärdiga som källa om Julian Assange visade sig vara våldtäktsman. Det är en djupt mänsklig känsla, eftersom den nya verkligheten: att någon man sett upp till visar sig vara någon annan riskerar att vända hela ens verklighetsbild upp och ner. Detta trots att det rationellt inte har någon bäring: en organisation är så mycket mer än sin grundare och även om man skulle kunna ponera att hans privata moral skulle kunna påverka organisationens etik så är det knappast med automatik. Journalister står upp för sin tidning och väljer att, ibland oreflekterat, försvara varje beslut, varje stavelse som skrivs eftersom man är mitt i det ”in the zone”. I ljuset kom också personer som vanligtvis har en mycket balanserad och intellektuellt redlig framtoning ut som extrema konspirationsteoretiker, vilket inte är konstigt: vi vet att fr a amerikanska myndigheter har ett track record där såväl mord som sexfällor ingått. Och vi är uppvuxna, ingrodda, med amerikansk kultur i böcker och film där detta gärna beskrivs. Men att från detta rakt av sluta sig till att det handlar om en konspiration kräver ett vidlyftigt sinne för icke-rationalitet och flexibilitet i hur mycket bevis som krävs för att något inte ska vara vad det ser ut att vara. Vi kunde också se att människor har ett minst sagt komplext förhållande till ”pressen” där man vanligtvis gärna använder det som hänvisningar men när ett sådant här avslöjande sker – som riskerar att förändra ens verklighetsbild – väljer man att slå ner på dem och mena att det är fel att publicera. Jämförelser med samma personers åsikter i exempelvis Littorinaffären skulle gissningsvis visa att man utifrån ens politiska åsikter byter åsikter om publicering.

En mobbmentalitet började skönjas där man jagade en scapegoat för det som nu hotade ens verklighetsbild. Niklas Svensson, åklagare, kvinnorna.

Det som jag tyckte var skrämmande – även om jag hade prognosticerat det – var att alltför många valde att förklara att kvinnorna i historien inte var några offer utan i sämsta fall köpta, i andra fall bara löjliga. Det är självklart att även sexualbrott måste ha hög rättssäkerhet men jag har träffat tillräckligt många offer för våldtäkt för att säga att det inte är något en kvinna enkelt anmäler eller ens pratar om. Det visar sig också att reportrar försökt få personer i kvinnornas närhet att uttala sig om dem som människor, deras karaktär mm.

Så slutsatsen av den här helgens stora nyhet är onekligen att det finns ett avgrundsdjupt svalg mellan journalister, journalistisk etik och vad människor i gemen uppfattar. Samtidigt är människors uppfattningar uppenbart färgade av deras åsikter och tillhörigheter vilket innebär att uppfattningarna förändras utifrån situationen. Att Julian Assange har en status som inte är helt oproblematisk är helt klart: det messianska draget gör att ett fall kan bli gigantiskt.

Och sedan kan man lätt se att vi fortfarande har att kämpa med en ganska vidrig syn på våldtäktsoffer.

Uppdatering: Antifeministerna vädrar morgonluft och deras orerande är inte långt ifrån det hos SD:are. De vet nu att det hela handlar om kvinnor som falskeligen anmält en våldtäkt. Ok. Det kan vara så – men vi vet inte. Det finns en massa saker som nu kommer fram som verkar underliga. Men vi vet inte. Att då döma ut två kvinnor utifrån att man har en egen agenda är knappast snyggt.

Bloggar etiketter: Expressen, journalister, Julian Assange, kvinnosyn, mobb, pressetik, våldtäkt, Wikileaks