Vänskap, nätverk och en ny tid

Igårkväll var jag sugen på afterwork. Gräsänkling och med en massa kul att skåla för. Men jag insåg snabbt att min bekantskapskrets är lite annorlunda. Och jag tänker på det igen när jag läser Ebba von Sydows lördagskrönika i Expressen där hon ser hur hennes vänlista är väldigt annorlunda mot hennes Facebooklista. Just med Facebook finns en intressant pendang i Whoppercaset där man skulle fimpa vänner för att vinna en gratis hamburgare

What price is Burger King placing on a Facebook friendship? At a suggested retail price of $3.69 for the Angry Whopper sandwich, customers are trading each deleted friend for about 37 cents’ worth of bun and beef.

Ebba von Sydow sluter sig ändå till att det handlar om att bjuda sina ”riktiga vänner”:

vid närmare eftertanke räcker mitt lilla kök. Gott och väl, faktiskt. För ska jag bara bjuda mina riktiga vänner? Då blir det inget stort party. Fyra totalt, kanske fem. Går igenom min inbjudningslista i huvudet och funderar. Herregud, är de inte fler?

Själv bryr jag mig inte om att räkna ”riktiga vänner” på det sättet: det blir så konstigt då en del personer som jag ser som viktiga för mig personligen umgås jag uteslutande med via nätet – men min tanke handlar mer om det faktum att jag har få personer geografiskt nära att umgås med. Mitt nätverk, mina vänner, kompisar, bekanta och kontakter är spridda över hela Sverige och världen. Men det är väldigt få som har Borlänge som bas, eller ens Dalarna. Efter att jag också lämnat RT på grund av tidsbrist så är det färre.
Varför är det så? EvS tar upp en Harvardundersökning (vars findings snarare handlar om interconnectiveness än vänskap) och Expressen har frågat en del etnologer och psykologer som alla menar att det är ok med få vänner. I en gammal postning från Genetics And Health är samma fråga uppe från en annan undersökning och menar att det snarare handlar om miljö än genetiskt arv:

I do feel that once we’ve flown the nest life and make our way out in the big bad world, life gets daunting so we fall back on our ‘comfort zones’ which tends to be the way we were brought up by our parents.

Man kan ändå säga att det finns i princip två olika synsätt när det gäller hur vi väljer vänner:

  1. Att det handlar om att välja personer i samma livsfas, i samma sociala och ekonomiska ställning och i sista hand med liknande åsikter1
  2. Vi väljer utifrån gemensamma åsikter och livsfaser, socioekonomisk ställning mm är underordnat.

När det gäller 1 så handlar det ofta om att hitta minsta gemensamma nämnare – och åsikter är sällan enkla att räkna in i det. Helt enkelt tenderar vi att i det fallet skjuta undan åsikter och värderingar till förmån för socialt liv. 2an är, vad jag och Brit Stakston i våra kurser och seminarier kallar en del av de nya ”digitala värderingar” som nätet gett – där åsikterna är individens viktigaste tillgång och vi söker åsiktsgemenskaper och värderingslikar. På olika plan självklart men själva grundpremissen bygger varken på geografi eller gemensamma socioekonomiska förutsättningar.

Det som är viktigt är att se att 2 knappast är bättre än 1 men att båda är viktiga för oss. Att enbart röra sig i grupper med liknande värderingar blir lätt åsiktsincestuöst och sekteristiskt medan att enbart skaffa relationer enligt modell 1 innebär att ens värderingar skrumpnar då man hela tiden måste undertrycka dem för att inte skava sig mot relationerna.

Självklart handlar det om både och de flesta gånger och jag tror inte människan är kapabel att hålla en nära relation till mängder av människor. Dock tror jag att vi måste revidera hur vi definierar såväl vänskap som icke-vänskap. Nätverkssamhället innebär helt nya premisser och parametrer för hur vi faktiskt umgås; både genom digitala nätverk men också utifrån hur vi ser oss själva som indivder snarare än delar av kollektiv. När jag tittar på de delar som jag läste i socialpsykologin så tycker jag mig se förändringar utifrån ett förändrat grundvärde och en teknisk utveckling: och det måste få genomslag i våra värderingar av (fr a andras) val av vänner.

Nå. Gårdagskvällen då? Well, det blev pizza, pilsner och prat hemma hos Målarn. Mycket trevligt.

  1. även om vi ändå tenderar att ha liknande ytåsikter beroende på socioekonomiska och livsfasmässiga parametrar []

Bloggar etiketter: , , , , , , , , ,

Helene och Helene

Alter Ego och jag (foto: Fredrik Wass)

Alter Ego och jag (foto: Fredrik Wass)

Alldeles när jag ska stänga ner och gå och lägga mig hittar jag en ny inlänk från Frk F. Och innehållet får mig att frysa till. Eller precis som drf skriver:

”nef utbrast precis i ett chockat “NEJ!” och slog sig för munnen, jag ställde frågan “Va? Vad är det som hänt?” men i samma sekund som jag yttrat orden så visste jag.”

Alter Ego är död.

Fan. Vila i frid kära du. Minns dig från Omform. Ditt hesa skratt och norrköpingska. Viljan att hjälpa till. Att delta. Som du levde i din blogg. Fyra barn och barnbarn. Så mycket liv kvar.

Så slår det till. Det är fan inte rättvist. Inte mot dig. Inte mot dina barn. Och inte mot oss andra.

Tänker på Tonårsmorsa och alla andra som precis som jag fått möjligheten att möta dig, få vara del i ditt digitala nätverk. Vi är rika ändå. Som fick chansen.

Och jag går in till Helene och ber henne ta hand om dig, Helene.

Uppdatering: Helenes dotter fortsätter att blogga lite på Resonerar. Och har själv skrivit om allt det svåra och om sista dagen och jag gråter när jag läser:

Jag tar hand om Jimmy, jag kommer hålla ihop familjen och varje gång du kommer ner och hälsar på oss så vet jag att du kommer le och säga :Där ser ni, ni kan ju, vad var det jag sa”. Jag vet att du är stolt över oss …och vi är stolta över dig med, som klarade av att leva så här pass länge med skitcancern. Jag kommer sakna dig så mycket mamma ….vi glömmer dig aldrig, du finns med oss överallt, och för en gångs skull, tänk inte på alla andra ….vila i frid

Andra bloggar om: , , , , ,

Bloggar etiketter: , , , ,

Övning i personlig postning

Sängläge med itouchen. TP kommer på att det är Yodas ettårsdag idag. Hon får paket. Nya leksaker. Minnena flödar :).

Diskussionen över kaffekoppen har annars handlat om finanskrisen. HS är något av en ekonomisk hypokondriker vilket gör att en sån här kris ger hyperoro.

Jag läste också Maria Bloms krönika i dagens Pralin (ännu inte utlagd). Den handlade om hur vi genom livet hanterar våra framgångar (och motgångar) utifrån hur våra föräldrar bemött dem hos oss. Mycket bra krönika som gör ont både då man känner igen saker man fått höra och ont då man som förälder alltid är livrädd att man gör fel.

Intressant är då det Fredrik Wass gjort: att intervjua sina föräldrar (eftersom jag inte kan klippa och klistra på itouchen så föreslår jag att du tittar i min bloggrulle efter Kajen och läser hans artikel – så fort jag kommer till en dator uppdaterar jag det). Det blir ett intressant möte och gör Wass än mer till en av Sveriges mer intressanta journalister.

Min egen relation med mina föräldrar är ju minst sagt invecklad. Jag har skrivit lite om det, släppt ledtrådar till saker men aldrig egentligen berättat allt. Jag vet inte om jag någonsin kommer att göra det. I datorn ligger ett bokmanus. Och jag kan sakna den relation som andra ändå har. Visst är det ganska enkelt att vi på fem-sex år inte behövt balansera jul och andra högtider mellan två släkter (*asg* itouchen föreslog ”slakter”) till skillnad mot andra som berättar om svärforäldrars avundsjuka. Men samtidigt är det halvt. Min del av bakgrundshistorien är luddig för mina barn. Och även om jag träffar min far en gång i halvåret eller nåt så saknas det så många år där han inte var närvarande. Det finns djupa sår av svek som inte går att överbygga. Det handlar inte om att förlåta utan helt enkelt att förlusten av tillit inte går att göra om intet. Och jag vet inget om mina kusiners liv eftersom jag inte träffat dem på tjugo år. Saknar jag det? Ibland. Att ha egna historier att berätta för barnen.

Mina barn minns inte sin farmor. Hon är borta ur våra liv för att inte riskera allas psykiska välmående. Samtidigt är den delen av min, och mina barns, bakgrundshistoria viktig. När jag åkte tåg till Norrköping för några veckor sedan tänkte jag på det när jag åkte genom Krokek/Kolmården och såg en del av släktens hus och kyrkan där de flesta i min släkt logger begravda.

Av någon anledning så tenderar man också att söka sig till människor som har ungefär samma upplevelser. Många av mina bästa vänner har minst sagt struliga relationer till sina föräldrar och trots att vi är vuxna bearbetar vi det ständigt. När jag pratade med min allra äldsta vän så var det samma sak. Om ni inte läst den posten så gå till Mymlan och läs ”Min pappa” som är en av hennes bästa postningar.

Pratade länge i telefon med min älskade C igår, min gamla älskade vän från Uppsalatiden. Hon fyller 40 och jag missar hennes fest. Insåg att jag glömde berätta för henne att vi hade en ny katt. Noomi som var vår förra katt var från början Cs. Men vi pratade om så mycket annat och än en gång kunde jag konstatera att min svårighet att våga relatera och hålla kvar, eftersom jag varit tvingad att släppa mina relationer med mina föräldrar gör att jag tappar bort de personer som betyder massor. Och ändå finns det kvar: så var det att träffa A för några veckor sedan och så är det att prata med C.

Än en gång fick jag också bevis på att Svenska kyrkan är en livsfarlig arbetsplats. Och vi konstaterade att det jag valt att göra, avsäga mig ämbetet, är bra mycket mer komplext än personer som inte är präster kan förstå. Att få den bekräftelsen gör att det blir lättare att leva med den splittrade känsla jag ändå har inför det hela.

Maria Blom skrev om självkänsla och självförtroende och det behöver inte bara vara föräldrar som sopar undan benen på en: andra personer i livet kan göra det rätt enkelt. Chefer, respektive och bekanta. Jag har ännu inte hittat ett fullödigt sätt att vaccinera mig mot det: säkert då det går tillbaka till hur föräldrar inte uppmuntrade framgång och kunde vara snara till att förminska och dissa. Tappade sugen fullständigt i veckan och fick en fantastisk input av Morris (allvarligt så borde man klona denne man för alla skulle ha en egen Morris). Han beskrev mitt engagemang och jag har tänkt mycket på det han sa (självklart via social network: vi är nördar) och det föll mig också i minnet när jag pratade om prästeri med C. För de som inte mötte mig som präst vet inte hur mycket jag brann för att omskapa kyrkan till att bli relevant för andra än pensionärerna, hur jag faktiskt tog mitt ämbete på allvar när det handlade om att vara nära och sann, att inkludera och visa på en tro som inte handlade om att förminska sig själv utan att bli mer sann människa – en sann skapelse av Gud. Även om jag inte längre tror på Gud så menar jag att det är det enda vettiga sättet att tolka Bibeln. Inte som fundamentalister, hårdföra pingstvänner eller Ulf Ekman gör.

Träffade för många år sedan en satanist. En renlärig sådan som inte blandat in djävulsdyrkan i sin filosofi och vi hade mycket gemensamt. För honom handlade det om att lyfta människans potential: men också att inse att alla människor inte kan lyfta sig själva. För oavsett vad vi gör är det i slutänden den enskilda som måste göra jobbet, ta steget mot att bli sin potential. Idag är det min grund också; vilket gör mig till libertarian. Människan kan bara tä ansvar för sig själv. Alla skyddsnät och statligt moraliserande förminskar. Det andra kan göra är att ge exempel, förutsättningar men inte göra jobbet åt någon. Det var en av de saker jag ofta hamnade i diskussion om när jag mötte mer fralsningsinriktade kristna som menade att det var kristnas ansvar att frälsa och föra till tro. Enligt mig är det inte bara omöjligt utan förmätet att tänka på ett sånt sätt.

Samtidigt inser jag att de åsikterna om att staten eller kyrkan eller företaget ska ta ansvaret för att individen ska bli bättre, helare och sannare går tillbaka på föräldraskapet: det hierarkiska och beslutande. Som gör att barnen lär sig ett sämre självförtroende.

Och jag tittar på Yoda, en katt utan några spärrar och vars liv består av lek, kärlek, mat och sömn. Är det kanske sannaste sättet att leva?

Reblog this post [with Zemanta]

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

En liten värld och en osäker en

Iförrgår åkte min vän iväg på sin mission till Afghanistan. Varje ord som nämns om Afghanistan får mig nu att haja till. Den för mig många gånger glömda konflikten har blivit verklig. Den har kommit mig nära eftersom någon jag tycker om kommer att befinna sig mitt i den.

Jag läser om terrorattackerna i Mumbai (Bombay) och lät Twitter ge mig mer info. Svenska tidningar tar inte fram några krigsrubriker. Visst – det darrar till lite när det visar sig att en svenska sitter fast på ett av terrorister belägrat hotell. Men när personer man pratar med via jaiku och läser och när ens vänners vänner är mitt i det hela – då blir det något annat. Snabbheten visar sig nu med sociala medier, med användargenererat material. Den som tvivlar på kraften nu…

Reblog this post [with Zemanta]

Bloggar etiketter: , , , , , , , , ,

Slutligen: dabitch och deeped träffas

Fab dabitch, originally uploaded by deep.ed.

Vi har känt varandra i en jävla massa år. Mest pratat bloggar, reklam och sånt. Och mycket annat. Men inte träffats. Förrän igårkväll, på Victors i Malmö. Det är en varm känsla att inse att det går att skaffa sig vänner via nätet.

Åsk Wäppling, aka dabitch aka den som äger världens största blogg om reklam, commercial-archive.com aka Adland.

Och även om det just nu är mycket som är upp och ner i min värld, med stora beslut som måste tas så inser jag att jag är rik: jag har en fabulös familj, jag har ett fantastiskt nätverk av vänner, kompisar och bekanta som ställer upp.

Jag kanske inte är så ensam ändå.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , ,