När jag läste pappers-DN imorse (jag gör det då och då faktiskt: inte på grund av att det är papper utan för att vi har den och Dagens Nyheter fortfarande kör sina tyngsta artiklar i papperet och sedan på webben) fastnade jag i den mejlväxling som gjorts mellan Ann Heberlein och Karin Johannisson. En helt fantastisk sådan som golvade mig på många sätt. Jag har svårt att egentligen plocka ut speciella bitar – jag älskar att läsa deras semiparallella diskussioner: extremt intelligenta men utan att försöka sätta sig på höga hästar. Det andas en respekt mellan dem – och en respekt som jag upplever växer efter hand. I början upplever jag Karin Johannisson som lite läraraktig mot den yngre Ann Heberlein men ganska snart försvinner det – hon ser det stora som finns hos Heberlein bortom det som skrivits liksom. Respekten växer för varje rad.

Jag älskar citat som det här:

Det som är normalt är inte alltid normerande. Det finns naturligtvis något förföriskt i detta, hävdandet av det normala som norm. Det är bara det att vår uppfattning om vad som är normalt ständigt skiftar.

Och en diskussion som jag inte tog handlade om det här med diagnoser, psykiska såna. Ann Heberlein skriver hur det exotifieras på ett oroande sätt:

Jag är inte så säker på att acceptansen för psykisk ohälsa är större nu bara för att den diskuteras och gestaltas. Jag är i själva verket ganska tveksam till det. Tycker att det finns drag av exotisering kring olika diagnoser.

och hon fortsätter att påpeka att en människa inte kan vara sin diagnos – något som jag många gånger känt blivit nästan en regel: hej jag heter Niclas och är kroniskt deprimerad (nu är jag väl mer eller mindre friskskriven). Förutom det jobbar jag som planner och är gift och har två barn. Typ. Hennes teologiska svar älskar jag:

Visst, jag har en diagnos [...] men det är ju inte den jag är. Jag är inte ”bipolär”. Min sjukdom definierar inte mig – inte mer än min gudstro, min utbildning, min klassbakgrund, böcker jag läst och människor jag mött, min erfarenhet av våld. Jag tror inte att en människa är summan av sina omständigheter eller erfarenheter eller relationer. Hon är alltid mer.

Karin Johannissons beskrivning – distinktion – mellan humanistisk vetenskap och naturvetenskap gör att jag fick en svår längtan tillbaka till akademin, till att plugga inte något färdigpaketerat inriktat utan mer beteendevetenskap, kanske idéhistoria (jag började på en sån kurs en gång i tiden), eller faktiskt: en d-kurs i religionsfilosofi. Jag vet inte: men jag kan ibland bli trött på att behöva skala ner, förenkla, snygga till allt. Det är viktigt jag vet – viktigt för att få fler att förstå skönheten och nyttan med sociala medier, med ett nytt sätt att tänka på marknadsföring. Men det nya är också mer komplext – och det behöver vara så. Och jag är teolog: ibland något av det mest komplexa som finns eftersom allt handlar om så många lager av objektivism och subjektivism: lager som påverkar varandra på intrikata sätt:

osorterade tankar om alltings komplexitet som det är mitt och ditt (humanistens och teologens) privilegium att förstå men inte förklara, strukturera men inte reducera. Naturvetenskapens dröm, sägs det, är att skala ner det komplexa till det enkla. Som också är det sköna. Men är det inte just mångfalden som är det sköna?

Björn Wimans idé att låta spännande polariteter, personligheter, skriva brevlitteratur är värt att betala för. Själv älskar jag sånt. Bland annat Majakovskijs brev till sin stora kärlek Lili Brik och hennes syster Elsa. Brev, om så i DNs publiceringsmedvetna form, blir ändå mer nära, mer naket än anna litteratur. Nattens bibliotek har skrivit mycket om samma ämnen och samlat detta. God läsning. Precis som det här.

Något helt annat nu då.

Min son bloggar. Inte speciellt fokuserat alltid med om det han är intresserad av. Min dotter gör det också (fast hennes blogg håller jag på att bygger om så ingen länk). Då och då. Inget att uppröras över egentligen även om i svallvågorna av den här historien. Det är jävla dumheter att barn under 15 inte ska blogga. Schulman: det är töntigt, konservativt och småsint. Även om jag tycker att Elias drar det väl långt när han säger att näthat gör oss till bättre människor så handlar bloggande om att skriva, att kommunicera och genom att man gör det med chans/risk att någon läser det så fokuserar man (förhoppningsvis) bättre på språk, bättre på att skriva referat. Men också lära sig att kreativt våga uttrycka sin åsikt, kreativt tänka på att skapa innehåll och inte bara passivt ta emot. Det är något som skolan pratat om länge. Och i Sverige utvecklar IKT-pedagogiken detta. Ska man behöva vänta till man är femton för det?

Självklart handlar det om att – precis som med allt annat på nätet – viktigt att man som vuxen är närvarande. I bakgrunden, en trygghet att kunna luta sig mot. Inte kontrollerande utan stödjande. Själv har jag satt upp bloggarna, ser till att kommentarer och moderation kommer till mig också och hela tiden diskuterar, puffar och ger tips och konstruktiv kritik även på innehållet. Visst – det är mycket särskrivningar och jag säger det till min son hela tiden men det är bättre att han ser hur han blir bättre på att skriva istället för att jag går in och rättar.

Säkert får vissa nervösa ryckningar när de inser att han tillhör de ”unga” som spelar väldigt våldsamma datorspel. Tyvärr ger jag inte mycket för den här undersökningen – däremot förståeligt att den får sån uppmärksamhet. Läs Nylanders postning istället: bättre och mer balanserad och visar att forskarna själva har en egen agenda. Än en gång bevisas att forskning inom humaniora lätt handlar om att söka efter det man vill finna. Mindspark har på samma sätt gjort en mer trovärdig genomlysning.

Men det var inte det jag ville skriva om. För på Smacko dyker det med jämna mellanrum upp kommentarer som fastnar i spamfiltret. Nu senast dök det här upp:

Bloggar etiketter: affiliate, Ann Heberlein, bloggande, brevlitteratur, diagnos, kalendern, Karin Johannisson, normalitet, psykisk ohälsa, spam, teologi, Tradedoubler, unga, vetenskap

Image via WikipediaAugust Strindberg var sällan speciellt rumsren. Förutom nu efteråt. Själv undrar jag över hur Bo Rothstein skulle se på Strindberg vars böcker knappast tog avstånd konstant mot allt som enligt Bo är fel.

Jag har härmed valt att också citera en del av brevväxlingen trots Rothsteins försök att förklara sina brev som skyddade från andras insyn.

Han har skrivit en ny debattartikel, en replik till Mattias Svenssons artikel tidigare i helgen (Mattias bloggar vanligtvis här).

Precis som i mailen till mig i samband med efterdiskussionen runt min postning på Same Same, förklarar han sitt syfte med den första artikeln:

Den fråga jag ställde i min artikel var om bloggosfären kan ses som en tillgång i utvecklingen mot en sådan så kallad deliberativ demokrati. Intressant nog har min artikel blivit till en test av min hypotes att bloggosfären har en negativ inverkan på denna form av demokrati. I skrivande stund har artikeln (enligt sökmotorn ”Bloggportalen”) kommenterats av sextio bloggare. Av dessa är det mindre än 20 procent som uttrycker någon kritik mot de sexistiska och rasistiska kränkningar som jag redogjort för. Den överväldigande majoriteten, det vill säga mer än åtta av tio, anser antingen att personliga stämplingar som dessa är fullt acceptabla, eller så trivialiserar de förekomsten av rasism och sexism eller så väljer de att med sin tystnad sanktionera detta. Oftast blir man som forskare glad när ens hypoteser visar sig slå in med sådan kraft, men i detta fall är det precis tvärtom.

Nej, Bo. Ingen har gjort det. Utan det som vi reagerat mot är att du väljer att utifrån få exempel döma ut en gigantisk och extremt heterogen kanal. Det är en sak du inte besvarat – hur du kan välja att bygga en generalism på ett sånt litet underlag.

Han skriver också:

Alla kan göra misstag och till skillnad från Svensson tycks hon nu inse vikten av att bemöta även sina meningsmotståndare på ett civiliserat vis.

Intressant att han menar att den som inte gjort det ”frivilligt” är fortfarande ond trots att Veronica Svärd tog bort kommentaren han hakat upp sig på först mycket sent – först efter hans debattartikel:

så fanns inlägget på Veronica Svärds blogg kvar till väldigt sent igårkväll [13 nov] och naturligtvis har jag det också både e-lagrat och utskrivet. Så, alla bloggare som jag räknade in hade chansen att verifiera mitt påstående själva (eller eposta mig och be om verifiering, vilket ingen gjorde). Slutsatsen står kvar, den stora majoriteten bloggare som gett sig in i denna diskussion ger tyvärr sitt direkta eller indirekta stöd till sexistiska, antisemitiska och rasistiska stämplingar.

(ur mailkonversation)

Men uppenbarligen gäller olika regler för Svärd och för mig. Trots att jag reviderade postningen. Till och med tidigare än vad Veronica Svärd gjorde. Det bevisas genom att han väljer att vara kritisk till alla som rakt av inte tagit avstånd från just Svärds bloggs kommentarer:

5. Veronica Svärd har bett om ursäkt och raderat de antisemitiska inläggen på sin blogg. Det var strongt gjort av henne och visar att min argumentation gått hem inom Feministiskt initiativ. Det är denna typ av självsanering som jag tror måste till om bloggosfären skall bli en demokratisk tillgång.
6. Jag har samma kritik av Martin Jönsson som jag riktat mot dig, men jag skriver inte på någons blogg.

Bo Rothsteins argument är att jag:

tycker tydligen att man får väl tåla lite antisemitism och rasism, men eftersom jag inte är förtjust i någondera så ber jag att få avstå. Han kan inte heller skilja på rasistiska stämplingar mot personer och skarp kritik i sakfrågor och är därmed inte intressant att debattera med.

(ur ett av mailen)

och han förklarar sitt experiment:

3. Experimentet har sett ut såhär. Hur reagerar bloggsamhället på rasism? Tar man avstånd, accepterar man genom sin tystnad eller stöder man öppet rasistiska påhopp. Av de bloggare som skrivit om detta ”fall” (och av de som kommenterar min artikel i GP är resultatet följande). Ett fåtal tar avstånd, majoriteten accepterar genom sin tystnad och några stöder öppet rasistiska påhopp.
4. Skulle enligt den deliberativa demokratins kriterier bloggsfären vara en tillgång för demokratin skulle man i ett fall som detta behövt kunna visa upp ett helt annat resultat, nämligen att en klar majoritet i sina inlägg tog avstånd från och protesterade mot rasism. Det betyder inte att man också skulle hållit med mig i mina andra resonemang eller slutsatser, men den deliberativa demokratin är absolut på denna punkt. Skälet är enkelt, om man avfärdar en persons åsikter med hänvisining till dennes härkomst slutar helt enkelt samtalet.

Hans argument och experiment stinker helt klart. Tyvärr men jag väljer att använda samma omnämnanden om hans förklaringar som han använder om bloggarna:

1. Ett experiment byggs av den som utför det. I det här fallet så handlar det snarare om att Rothstein hittat ett antal uttalanden om sig och i efterhand kommit på att han vill se att ”alla” tar avstånd från just detta för att experimentets testobjekt: bloggosfären; ska vara ok i hans ögon.
2. Förutsättningarna för experimentet är godtyckligt satta. Det Rothstein gör är faktiskt att försöka dra en vals utifrån sin credd som akademiker. Problemet är att något blir inte sannare på grund av det.
3. Ett experiments verifiering eller falsifiering av hypotesen måste ha någon sorts vettig grad av testade objekt kontra helheten som man vill säga något om. Rothstein förklarar att utifrån vad ca 60 bloggar skrivit så är hela bloggosfären (i Sverige 300 000 bloggar i världen mer än 300 miljoner) enligt hans hypotes.

Vidare tycks hans uppfattning om hur lång tid saker tar för att förklara ett fenomen som fascistiskt vara väldigt märklig:

har ägnat en halvtimme åt att se hur bloggosfären reagerat på min artikel och kan konstatera att 9 av 10 som kommenterat vad jag skrivit antingen öppet tycker det är helt OK med rasistiska stämplingar och antisemitism eller med sin tystnad om detta samtycker.
Det är en chockerande upplevelse att läsa detta men det visar också tydligt att jag har mer än rätt, bloggandet är en fara för demokratin och en potentiell grogrund till rasism. Så, jag kommer inte att kommentera din blogg eller någon annan bloggare. Jag var nog lite för snäll i min bedömning, detta är helt enkelt värre än ett stinkande kloakhål, det är ett kloakhål med tydliga fascistoida tendenser.

(ur mailkonversation)

Vid det laget innebär 9 av 10 cirka 30 stycken bloggar. Följaktligen promille av hela bloggosfären. Det är ju ärligt och vetenskapligt solitt.

Varför bryr jag mig?

Dels för att jag tycker det är grymt orättvist. Dels för att det är rätt främmande för mig att vara anti-semit på grund av mitt ursprung.

Men det är något som Rothstein blundar för. Uppenbarligen är det bara han som kan bli kränkt. Det är bara han som har sett något sorts ljus och förstår precis allt.

Han har uppenbarligen ett rätt oärligt sätt att diskutera. Det är mycket tråkigt. Kontextualitet är uppenbarligen inte intressant, det faktum att exempelvis ett specifikt avståndstagande från något inte med automatik innebär att man stödjer något: det skulle innebära att man fick lov att ha en milslång disclaimer där man tar avstånd från precis allt. Kritik kan handla om andra saker än det som Rothstein hade i sitt huvud när han skrev sin artikel liksom att han väljer att trycka på sin forskargärning och mörkar att det här är dålig vetenskap.

Själv har jag för evigt tappat förtroendet för Bo Rothstein som forskare och statsvetare. Jag tror många andra också gjort det. Snacka om att bränna sitt varumärke…

Uppdatering: Mattias, som kom att bli Rothsteins måltavla har skrivit bra. Det är bara att inse att Bo Rothstein verkligen gjort en flat figur. Om resten av Göteborgs universitets professorer håller samma klass är det illa för den akademiska kvaliteten.

Uppdatering: Rothstein ger sig inte. Sofia har analyserat det mitt i prick.

Uppdatering: Mikael Pawlo skriver initierat om diskursiv demokrati och menar i princip att Rothstein har rätt och alla andra fel. Men ändå rätt eller fel.

Bloggar etiketter: ärlighet, August Strindberg, bloggar, Bo Rothstein, debatt, experiment, Martin Jönsson, Same Same But Different, Veronica Svärd, vetenskap