#sdgate en konsekvens av en värderingsglidning?

Posted on 2011 10 25 by Deeped

Det visar sig att mina farhågor onekligen besannas. Det är med stor sannolikhet inte Petzäll som ligger bakom journalisternas lösenord – och hela den historia som började att rullas upp där det sades att hela SD-ledningen kunnat läsa alla mail från olika journalister, verkar inte stämma. Istället visar det sig att tjänsten Bloggtoppen tappat iväg närmare 90000 olika kontons uppgifter: både mailadress och lösenordshash. Någon har försökt att skapa en rejäl skandal och om det fått gått längre hade det kunnat vara riktigt illa för SD.

Oavsett vad man tycker om SDs politik så känns det här riktigt illa. Det gör knappast sitt jobb och nu kan SD istället plocka poäng med lite offerkofta. Det har fått en fullständigt motsatt effekt vilket visar dels att försöka med såna här saker kommer att bita den som gör det i arslet. Flashback och Twitter går fort, människor har koll.
Det som skrämmer mig lite är att själva idén inte är något som vilken script kiddie (hacket är däremot inte så svårt) som helst kan komma på. Det krävs en del koll på omvärlden och på vilka journalisterna är – och att de finns på Twitter. Det är personer med god insikt i både media och i politiken som ligger bakom det här. Vi har alltså personer som är beredda att dels begå brott men också att sätta meddelarfriheten i fara.

Hur långt ska man gå för att vinna en politisk strid? Är det här verkligen ok när det gäller att försöka få undan en fiende? SD är demokratiskt valda och de bör bekämpas med argument, med de medel som vi har. Men i en tid av Wikileaks och försvarande av olika hackerattacker där man nästan anar en sorts glorifiering av att bryta mot lagar, bryta sig in i digitala kassaskåp – och när vi nu ser hur ockupationer anses vara ok blir det lätt att vi får en sån här konsekvens. För min del är det helt klart så att det ibland kommer krävas att man går utanför reglerna för att avslöja sanningar som behöver sägas – men det måste hela tiden handla om att skydda de demokratiska värden och skydda människor i grunden. Det här är varken eller utan snarare inte bara en hackerattack på en halvkass tjänst utan också mot ett parti som, oavsett egna antidemokratiska åsikter, har rätten genom ett demokratiskt val att vara med i svensk politik och i riksdagen.

Däremot tycker jag inte att mediedrevet varit speciellt konstigt. Ingen har skrivit annat än att det kanske är Petzäll eller någon som utger sig vara honom som twittrat ut anklagelser mot SD. Att SD tar på sig offerkoftan och tar chansen att ge media en känga är en sak. Men det här är en normal medieprocess. Jag ser inget märkligt i det.

Att Bloggportalen nu måste bygga om det mesta är helt klart. Och jag hoppas att andra tjänster väljer att fundera över sin säkerhet när det gäller lösenord. Alla läsare bör också fundera över sina lösenord: har du bytt dem på ett tag? Är de tillräckligt invecklade? Minst 8-11 tecken och blanda siffror, bokstäver helst stora och små) respektive tecken. För tyvärr: folk har nog alltför enkla lösenord och ju fler tjänster vi använder desto jobbigare tycker man det är att byta lösenord.

Uppdatering: Ett stort antal sajter är hackade och en del av dem har liknande upplägg som Bloggtoppen.

Bloggar etiketter: #sdgate, hackning, lösenord, Petzäll, värderingsglidning, Wikileaks

Lucka 21: Tågförseningar, tystnaden för sakens skull och Botrygg

Posted on 2010 12 22 by Deeped

Sista tågresan på ett tag. Idag börjar en och en halv vecka utan att sitta på tåget var och varannan dag. Förberedelser inför CES och lite ledighet mellan varven ska jag hinna med. Jag är sliten. Grymt sliten.

Än en gång så går dalatågen som på räls (pun wellintended) – bara mellan en kvart och en halvtimme försenade får i rådande läge anses som att vara i tid. Jag gick genom Centralen och det var ungefär som i februari i år. Kaos. Oerhört mycket folk som alla tittar upp mot den stora tavlan – och inser att varenda tåg verkar vara försenat, eller inställt. Utom dalatågen då. Det är självklart så att de som kan göra minst är de som är ombord på tågen. Har man sett vilka oerhört gamla telefoner de får försöka hantera mängder med resenärers behov av information med så funderar man varför de inte bara ger upp. Och i ett sånt här läge är det för mig en gåta varför inte SJ ser till att bemanna @sj_ab och Facebookgruppen dygnet runt. Det är så jäkla dumt. Det senaste inlägget på Facebooksidan är från igår. Och handlar inget om kaoset. Visst – det är inte nödvändigtvis så att man generellt måste ha bemannat dygnet runt – men en sån här gång kan det innebära lättnad i informationsarbetet. De som använder Twitter är själva duktiga på att skicka vidare, och berätta för andra i tåget. En välinformerad människa blir lugnare och kan hantera saker bättre – ändå verkar inga stora företag: vare sig SAS eller SJ fatta det. Se fasen också till att era anställda får lära sig att bättre hantera information – och stress. Då mår alla bättre.

Samtidigt ser jag hur människor än en gång är fast i London. Det får mig att minnas hur min fyrtioårsdag var – och hur det kändes att faktiskt inte veta hur eller när man skulle kunna ta sig hem. Den här gången är det inte en extraordinär händelse – om än synnerligen naturlig. Den här gången är det snö. Vanlig jävla snö, även i en något större mängd än det varit senaste åren. Och Heathrow stänger ner totalt. Flera andra flygplatser lyckas inte hålla öppet heller. Och hela tiden så ser man folk som egentligen inte säger något om själva situationen – utan påpekar att bolagen de reser med inte informerar.

Så Lernfelt, om än med riktigt usel research, har självklart rätt i att resebolagen måste börja att använda sig av den teknik som finns: och förstå att det inte handlar om att bara pumpa ut erbjudanden – utan att konversera: informera, svara på frågor.

På tal om tystnad så skriver Mattias Andersson en oerhört bra debattartikel om tystnad och tystande angående Assangeaffären och kopplingen till Wikileaks. Det som glömts bort i den minst sagt heta diskussionen är att den enklaste, mest raka tolkningen av ett skeende sannolikt är det mest troliga:

jag är rätt säker på att de två kvinnorna tvekade en hel del innan de gjorde sina polisanmälningar, då de förstod att en anmälan skulle skada saken. Och utnyttjas av de regeringar som vill hitta ursäkter att mörka sina av Wikileaks exponerade krigsbrott.

Och även om han förnekar fullständigt sin egen hantering så verkar nu Assange själv försöka visa på att det inte är någon honungsfälla, utan att det handlar om att Wikileaks fiender utnyttjat själva situationen. Jag vidhåller min ståndpunkt: Wikileaks (som nu anses kvala in för att bli ett normalt engelskt ord) är större än Assange. Problemet är att Wikileaks själva valt att låta Assange vara Wikileaks. Även inom en organisation bör man hantera ”separation of powers”.

När det gäller att hantera varumärken så gav jag tidigare exempel på hur varken SJ eller SAS lyckas med ett av de viktigaste parametrarna för att skapa ett bra varumärke: trovärdighet och trygghet för sina kunder (självklart är nyttan med tjänsten viktig men den är mer instrumentell – särskilt i det här fallet). Att företag sedan också inte fattar bättre än att försöka skrämma kritiker till tystnad (där kom temat om tystnad in också) som i Botrygg-fallet fattar jag inte. Att börja hota om stämningar mot bloggare som uttryckt en åsikt och refererat till faktiskt händelser är dumt. Botrygg behöver uppenbarligen ny VD och ny marknadsstrateg. Det här är den nya verkligheten helt enkelt. Deal with it.

Bloggar etiketter: Botrygg, Heathrow, information, kalendern, kaos, Lernfelt, London, SAS, SJ, sociala medier, tågförseningar, Twitter, varumärke, Wikileaks

Lucka 18: Wikileaks vill bara prata om det

Posted on 2010 12 18 by Deeped

Lördag. Det är sällan jag pratar med så mycket människor en lördag. Det är min lediga dag. Det är den dag då jag försöker umgås med barnen lite, fixa med administration och saker som måste lösas både privat och i företaget. Idag var det besiktning av Renaulten, den vita skrothögen. Men jag läser och det som händer är värt att göra en lucka för.

Twitter fortsätter att fascinera och nu är det #prataomdet som är intressant som fenomen (egen blogg och Facebook såklart). Det var Johanna Koljonen (@joxcy) som startade det efter en diskussion runt gråzoner och övergrepp. Det är självklart så att Assange-affären finns i fonden för det – men 99% av det som skrivs visar att det finns ett behov att uttrycka sina historier (enligt twitterstats 1300 tweets)- och då på Twitter där graden av anonymitet är valbar.

Eftersom det är flera vana mediepersoner i bakgrunden så får det också fart i traditionella medier på bred front.

Självklart har det varit flera som menat att det här bara skulle vara ett försvar för de kvinnor som får utstå mycket spott och spe för sina anmälningar av Assange. Självklart kan själva hypen innebära att några säger saker som de sedan ångrar, eller att det bara blir ett sorts spektakel. Självklart hamnade det en del diskussioner i att det mest handlade om att uttrycka manshat och liknande. Att killar som sa ”men jag är ok” kunde hålla klaffen. Efter att ha följt flödet till och från så tycker jag att det är så brett, så naket att det knappast kan sägas annat än att fördelarna överväger: att initiativet – oavsett vilken ingång man hade från början – har fått ett eget liv och kan knappast längre hänvisas till ett försvar för anmälarna i Assange-affären eller någon sorts feministisk mansbashing. Camellis gör en bra sammanfattning:

Det handlar varken om att alla män är svin eller att kvinnor är mesiga offer. Det handlar om att belysa hur vanligt det är och hur svårt det är.

Det här och flera andra initiativ den senaste tiden visar hur sociala medier, och Twitter, utvecklas till starka opinionsinstrument för inte bara en elit utan för många fler utanför den direkta mediebranschen. Det är bra.

Det är också mycket bra att en hel del foliehattar skakas om lite.

Anklagelserna mot Assange är svåra att diskutera: det är lätt att hamna i något sorts försvar utifrån att det är Wikileaks som man försvarar. Meningen att det hela skulle vara en ”honeytrap” uppgjord av CIA – med diverse mer eller mindre fantasifulla kopplingar mellan en av anmälarna och CIA. Jag tvivlar starkt på det. Och än starkare blir tvivlen när man läser Guardians sakliga genomgång av hela fallet (och oroande att Assange anser det som en ”attack” på honom). Så Michael Moores oerhört märkliga utfall mot Sverige och svenskt rättsväsende visar tyvärr att karln totalt tappat koncepterna i sitt försvar av Wikileaks.

Han gör felet som många andra – blandar ihop Assange med Wikileaks: oavsett om Assange är en idiot privat så förminskar det inte hans jobb med Wikileaks: det är två skilda saker. Problemet med Moore är att han spelar med i samma spel som alla andra – där vi snart inte har någon som vågar göra något eftersom ens privata liv måste vara fläckfritt för att något ska vara trovärdigt. Moores brev har fått ett mycket sakligt och välavvägt svar (även det på bloggnätverket Daily Kos). Som diskursen visar är att svensk juridik och amerikansk inte är samma sak. Vi har en bättre lagstiftning – och oavsett var man kommer ifrån måste man följa den om man är på svensk mark. Varför inte låta rättssaken ha sin gång?

Jag har inga som helst tvivel om att amerikanska myndigheter försökt att utöva påtryckningar efter att anklagelserna blev kända – men nej; generellt handlar det lite märkliga förfarandet i affären om åklagarmisstag och chock över den internationella uppmärksamheten.

Wikileaks har andra problem. Generellt större än den starka kopplingen till Assange-anklagelserna. Tidigare har de stora kortutgivarna, Paypal och andra stoppat möjligheten att skänka pengar till organisationen efter att amerikanska myndigheter sagt att det Wikileaks gjort är olagligt. Nu går Bank of America på samma linje. Det är ett större problem då de är en sorts logistisk del av pengaflödet och det mycket vaga uttalande som banken gör innebär att de kan komma att stänga av olika flöden av pengar även till Flattr som nu är den centrala punkten för pengar till Wikileaks. Samtidigt sjunker aktiekursen för banken då en del antar att Wikileaks kanske har avslöjanden om banken.

Det är dessa händelser som oroar. Om det nu går relativt lätt att strypa organisationers finanser som myndighet – hur mycket demokrati har vi då kvar? Genom att Wikileaks valt att gå head to head med hemlighetsmakeriet så är både Internet men också integriteten i de finansiella systemen under attack. Det är riktigt illa.

Det som Wikileaks de facto gjort är att försöka få folk att prata om det. Om övergreppen i krig, om dubbla standarder och om brott mot uppgjorda kontrakt och ingångna konventioner. Det är inte något revolutionerande i sig.

Tipscredd till @achaido, @cbjurling, @mickep2

Uppdatering: Nu när även Wikileaks själva ber att alla ska låta rättssaken ska få ha sin gång borde diverse foliehattar med Michael Moore i spetsen lugna ner sig lite. Tyvärr blir också #prataomdet internationellt sett en del av Assange-affären trots att det för länge sedan blivit något mycket större.

Uppdatering: Det är onekligen svårt med konsekvens. Det går inte att undvika att tycka att det är rent ut sagt märkligt när Assanges advokater rasar mot att dokument från utredningen runt övergreppsmålet kommit The Guardian till hands – och det blir nästan surrealistiskt:

Bjorn Hurtig, Mr Assange’s Swedish lawyer, said he would lodge a formal complaint to the authorities and ask them to investigate how such sensitive police material leaked into the public domain. ”It is with great concern that I hear about this because it puts Julian and his defence in a bad position,” he told a colleague.

Känns det igen
Uppdatering: Ännu ett svar från en jurist mot Moore.

Bloggar etiketter: #prataomdet, Julian Assange, Twitter, Wikileaks

Lucka 7: Mer Wikileaks och Assange

Posted on 2010 12 08 by Deeped

För att stoppa det här lär man stänga Internet.

Det är en slutsats man kan dra av det faktum att olika västliga demokratiska stater uppenbart inte skyr några medel för att stoppa Wikileaks vilket skapat ett viralt Wikileaks där konstant nya servrar börjar att spegla informationen. Det som nu sker – hackerfajterna mellan de som överbelastningsattackerar (vilket jävla ord…) Wikileaks och de som ger sig på de sajter som är fientliga mot Assange och Wikileaks är ett cyberkrig på riktigt. Det är i en skala vi inte tidigare sett. Det indikerar på en framtid där konventionella vapen blir mindre och mindre intressanta men där makten över nätet – tillgången till digitala arenor – är det som är allra viktigast. Det handlar om digital tillgång till finanserna, det visar hur oerhört sårbart samhället är även när det inte handlar om katastrof. Att de stora kortföretagen följer Amazon och andra företag och nu viker ner sig är riktigt illa. Oavsett om de väljer att hänvisa till arresteringen eller till att sajten ska innehålla ”olagligt material” så lämnar det en dålig smak. Twitter menar att man inte medvetet censurerat hashtaggen #wikileaks men på nåt sätt känns det som om det finns någon liten hund begraven. Och man får hoppas att fler av ledande politiker och tjänstemän faktiskt blir utsatta för utredning efter uttalanden om att Assange borde dödas. Wolfgang Hanssons mening att Assange nu är av samma dignitet som bin Laden för amerikanska underrättelsetjänsten är minst sagt skrämmande – men i korrelation till det faktum att terrorism idag antagligen är mer effektiv med en dator och tillgång till information än med bomber så är det skrämmande logiskt.

Jag tillhör fortfarande den skara som inte tror att den händelse som utlöste åklagarnas handlande mot Assange i höstas är något av främmande makt orkestrerat. Det är för mycket foliehatt över det och att lyckas göra det i mellanmjölkens land där alla lärt sig att vara så introverta och självcentrerade är osannolikt. Tyvärr är det inte svårt att förstå att det hela verkar suspekt. Att det som sedan hände: det fullständigt huvudlösa hanterandet av målet, åklagares extremt märkliga sätt bär ovedersägliga indicier om att det skett oerhörd press på rättsliga myndigheter från de som vill se Assange bakom galler. Och det verkar inte ta slut: den tidigare officiella meningen var att Assange bara skulle höras upplysningsvis men häktningsorder som gick ut var internationell – och idag är det en rad anklagelser som släppts från åklagaren.

Problemet är återigen samma som i höstas: att Wikileaks är personifierat med Assange. Inte konstigt men en riktigt farlig väg att gå. Vad händer med sajten om Assange blir mördad (visserligen blir han en riktig martyr men det hjälper inte Wikileaks i det operativa arbetet) eller faktiskt fängslad för det som hände den olycksaliga helgen i Stockholm och Uppsala. Jag skrev om det redan i augusti i samband med anklagelserna: att Wikileaks måste bygga sin ark. Det vi ser är ännu ett exempel på ”founders syndrome” där Wikileaks, på samma sätt som Piratpartiet, för starkt läggs samman med personen som skapat och initialt byggt hela organisationen. Och som inte har insikt nog att stiga åt sidan för att låta organisationen överleva. Det har nu hänt - och det finns nu ingen talesperson för Wikileaks mitt under den värsta brinnande tiden.

Oavsett vad man tycker om Assange eller egentligen oavsett vad man tycker om sakfrågan med Wikileaks publiceringar så är det nu extremt viktigt att vägra acceptera att stater väljer att inskränka informationen och Internet. För även om Wikileaks nu blivit viralt, och mängder av människor i världen hjälps åt att hålla sajten uppe – och därmed är det enda sättet att undvika spridning är att stänga hela Internet.

Man kan nog lugnt säga att för president Obama har internet och fr a sociala medier gått från att vara hans viktigaste verktyg till hans största mardröm.

Uppdatering: Angående de pågående motattackerna så säger Anna Troberg ifrån – att ddosa handlar om att förhindra fri rörlighet och fri information.

Bloggar etiketter: censur, founder's syndrome, frihet, Internet, Julian Assange, kalendern, Wikileaks

Lucka 5: Wikileaks

Posted on 2010 12 05 by Deeped

Idag blir det en kanske lite mer neo-klassisk postning för att vara på Deepedition. Om politik, internet och det som händer i omvärlden.

Är det här skrivandet varje dag att tvinga mig att göra det här? Antagligen. Är det intressant för någon? Vet inte. Men jag gör det ändå. En postning per dag ska det bli – att det igår blev lite sent får man ta: det var lördag och konceptet för dagen att vara social. Jag kunde ställt tillbaka publiceringstiden men varför skulle jag egentligen? Det här är mitt projekt.

Min son tycker att bloggen är trist eftersom jag bytt till ett helt cleant tema. Det kommer att bli bättre, bara jag får tid att kolla över hur man gör för att få Hybrid till det man vill.

De gångna veckorna har söndagen fått vara inläsningsdag av nyheter. Har sällan varit så ouppdaterad som nu – saker flyger förbi de få gånger jag hinner titta på mitt flöde på Twitter (som jag sällan nu använder Tweetdeck till eftersom realtidsuppdateringen är galen).

Det som slår mig när det gäller Wikileaks är följande (tidigare postningar om Wikileaks):

Det är lite obalanserat synsätt i vissa fall: är allt verkligen intressant? Flera delar av de depescher som släppts känns, för att citera en smart person: ”och så blev Wikileaks Se och Hör”. Problemet är om det skapar en bättre värld om det samtal som pågått tystnar. Det här är problemet med Wikileaks metod att skyffla ut allt: om allt finns blir det oftast det som är mest intressant för människans hyeneliknande perception det som kommer först och blir kvar i sinnet. Nu var det om Putin som alfahanne mm. Först några dagar efter kommer det som verkligen är intressant: men hur många intresserar sig för sakfrågan när kriget mellan stater och Wikileaks är det intressanta?
En del saker sätter ljuset på det faktum att världen inte ser ut som vi trott – frågan är alltid: är det alltid bra och generellt: intresserar det oss? Är det värt att världen kanske blir mer osäker? Och Wikileaks själva – vad är deras agenda?
Det är nu ett faktum: Internet är inte längre något komplement utan informationspolitik är extremt viktigt. Vilken framtid kommer vi se: ett internet likt kabel-tv eller ett fritt internet. Det sätt som USA och andra regeringar nu hanterar Wikileaks oroar onekligen vilket visar att motståndet mot såväl FRA som IPRED, mot ACTA och andra liknande delar är viktigt.
För det är väl få som idag tror att de DDOS-attacker som sker inte skulle vara skapade av stater och organisationer som har tre bokstavsförkortningar, heter Mossad eller liknande?
Svagheten med internet handlar lika mycket om de tjänster som finns: DNS-tjänsten EveryDNS vägrar att redirekta, Paypal som väljer att dra in Wikileaks möjlighet till ekonomiska donationer och Amazon som förvägrar dem att använda deras molntjänster. Förståeligt men oroväckande på flera sätt: Wikileaks är inte dömda för något brott – ändå räknas deras webb som att innehålla olaglig information av ett antal tjänsteleverantörer.
Det som stater inte insett är att internet inte är fullt så enkelt att tämja. Kina har försökt och nu försöker diverse väststater göra detsamma. Men Wikileaks blir då inte centraliserat utan växer sig starkt genom att mass-speglas. USA som våldsamt tog avstånd mot det förmodade statligt sanktionerade kinesiska ingreppet mot Google gör nu samma saker mot Wikileaks. Att amerikanska staten uppmanar sina myndigheter att stänga av tillgången till Wikileaks för anställda och offentliga datorer är inte annat än censur.
Den svenska våldtäktsanklagelsen väger visserligen relativt lätt i ljuset av den stora kamp som nu sker men jag har fortfarande svårt att se att det skulle varit planerat. Snarare visar det en fullständig inkompetens från åklagarens sida i att hålla en rätt linje – för självklart har det skett påtryckningar i efterhand. Och jag tycker verkligen att Assange har all anledning att hålla sig ifrån svensk mark: utlämningspolitiken i Sverige är ryggradslös. Att vi också ser kolumnister på högerkanten, i stora tidningar, uppmana till mord är minst sagt skrämmande. Att en påtänkt presidentkandidat anser att Assange är terrorist och ska behandlas som en sådan är minst sagt frapperande.
Jag är inte säker på att allt Wikileaks gör är bra. Jag är inte säker på att man kan säga att tillgång till all information är en fördel. Men det är svårt att blunda för att Wikileaks skakat om det murkna trädet och diverse ljusskygga åsikter dyker upp. Wolodarski, som jag sällan håller med, skriver bra idag:

”Västvärldens diplomati överlever en vecka med Wikileaks och kan i bästa fall gå stärkt ur omskakningsmanövern. Men i längden tjänar det inte allmänintresset att diplomatisk korrespondens sprids vind för våg. Alternativet till diplomati är inte demokrati utan krig.”
Att nästa offer skulle vara de stora företagen innebär ytterligare påfrestningar för det globala systemet – och i en situation där såväl de styrande staterna förlorat sina verktyg och de stora företagen sin trovärdighet skapas öppningar för en ny världsordning. Är det önskvärt?

De kommande veckorna blir intressanta eftersom det borde vara lugnare – det är jul. Men jag tvivlar på att det kommer att ske. Världen är vidöppen.

Själv ska jag nu ta och jobba vidare inför kommande vecka.

Bloggar etiketter: informationspolitik, Julian Assange, kalendern, världen, Wikileaks

En soppa av konspirationer, pressetik och kvinnosyn

Posted on 2010 08 22 by Deeped

Lördagen blev annorlunda för många av oss. På förmiddagen valde jag att ta positionen att inte välja ”sida” åt något håll. Efter hand blev flödet av diskussioner runt Assange intensivt och det som diskuterades låg på flera olika plan:

Namnpubliceringen. Här finns en bra ingång till diskussionen. Jag vidhåller min tidigare ståndpunkt: namnpublicering är fel generellt i ett så pass tidigt skede. Samtidigt måste det balanseras mot allmänintresset och faktiskt i dagens medievärld så blir namnet publicerat på Flashback fortare än traditionella medier hinner säga tryckpress. Det är en verklighet man måste ta med i beräkningen: krasst ja, men etik kan inte byggas enbart på en metanivå.
Publiceringen. Den gamla generella aversionen mot media i stort, mot journalister per se och kvällspressen kom självklart upp. Det finns mycket att diskutera runt publiceringen men det känns ändå som om det kunde varit mycket värre. Ibland glömde väl Expressen bort sig när man drog på nyhetsmaskineriet som om det vore något avslöjande runt Stureplanseliten och inte en fråga som är mycket större, mycket svårare och kan innehålla såväl främmande makt, riktiga offer och en organisation som idag kanske är världens mest politiskt och militärt kontroversiella. Sans och måtta borde vara en journalistisk grundprincip men i det här fallet fanns det klara indicier att det är viktigare än någonsin. Eftertanke och analys av det som hände kommer nu.
Konspirationerna. Ganska många bestämde sig ganska tidigt för att det hela var en konspiration från främmande makt. Pentagon, CIA och till och med FBI (vilket inte är så troligt) ses som självklara orkestrerare av hela historien. Jag har läst allt från att kvinnorna skulle vara medvetet köpta för att gillra en sexfälla (något som tyvärr Wikileaks själva implicerar), till att de lurats att anmäla något som hänt till att de helt enkelt blivit sura när de insett att Assange varit med dem båda.
Påverkan på Wikileaks. De flesta är rätt överens om att det helt klart är ett problem för varumärket Wikileaks men de valde att göra det enda rätt: distansera sig till Assange som privatperson genom att påpeka att organisationen är mycket mer och många fler än sin grundare men utan att ta avstånd från honom. En helt rätt balanserad krishantering som de ibland slirade lite på under dagen med diverse konspirationsuttalanden, men ändå lyckades hålla sig på vägen.
Påverkan på Piratpartiet. Anna Troberg gjorde en mycket bra balansering där man separerade Wikileaks och det avtal som ingåtts från Julian Assanges eventuella privata handlingar. Tyvärr fanns det många andra PP:are som fastnade i konspirationstänkandet och i vanlig ordning jagade efter de personer som inte köpte den förklaringen fullt ut…
Julian Assange själv. För att handla om en enskild person har faktiskt diskussionerna handlat oväntat lite om just honom. Han har helt enkelt sett till att hålla en lagom profil, ifrågasatt det som hänt och sagt det som behöver sägas. Tjafs om att han skulle köra full transparens bara för att Wikileaks gör det är självklart frestande men då väljer man åter att blanda ihop organisationen med dess grundare.
Åklagaren och polisen. Det spår som nu börjar röra sig är varför det hela tilläts bli en sån stor historia så snabbt. Flera konspirationer börjar att växa runt åklagarmyndigheten och det finns ett antal frågetecken som helt klart måste rätas ut. Frågan om rättssäkerhet är viktigare än diverse diskussioner om publiceringen.
Kvinnorna. Men på ett sätt som varit objektifierande och ibland väldigt märkligt. Självklart var det möjligt att det var ett par kvinnor utsedda att sätta krokben för Assange, men ju mer som kommit fram så blir det mindre och mindre troligt.

Beteendevetenskapligt var lördagen rena mumman. Det blev så klart att vi gärna vill se de goda som bara goda och att det skulle vara svårt för Wikileaks att fortsatt vara trovärdiga som källa om Julian Assange visade sig vara våldtäktsman. Det är en djupt mänsklig känsla, eftersom den nya verkligheten: att någon man sett upp till visar sig vara någon annan riskerar att vända hela ens verklighetsbild upp och ner. Detta trots att det rationellt inte har någon bäring: en organisation är så mycket mer än sin grundare och även om man skulle kunna ponera att hans privata moral skulle kunna påverka organisationens etik så är det knappast med automatik. Journalister står upp för sin tidning och väljer att, ibland oreflekterat, försvara varje beslut, varje stavelse som skrivs eftersom man är mitt i det ”in the zone”. I ljuset kom också personer som vanligtvis har en mycket balanserad och intellektuellt redlig framtoning ut som extrema konspirationsteoretiker, vilket inte är konstigt: vi vet att fr a amerikanska myndigheter har ett track record där såväl mord som sexfällor ingått. Och vi är uppvuxna, ingrodda, med amerikansk kultur i böcker och film där detta gärna beskrivs. Men att från detta rakt av sluta sig till att det handlar om en konspiration kräver ett vidlyftigt sinne för icke-rationalitet och flexibilitet i hur mycket bevis som krävs för att något inte ska vara vad det ser ut att vara. Vi kunde också se att människor har ett minst sagt komplext förhållande till ”pressen” där man vanligtvis gärna använder det som hänvisningar men när ett sådant här avslöjande sker – som riskerar att förändra ens verklighetsbild – väljer man att slå ner på dem och mena att det är fel att publicera. Jämförelser med samma personers åsikter i exempelvis Littorinaffären skulle gissningsvis visa att man utifrån ens politiska åsikter byter åsikter om publicering.

En mobbmentalitet började skönjas där man jagade en scapegoat för det som nu hotade ens verklighetsbild. Niklas Svensson, åklagare, kvinnorna.

Det som jag tyckte var skrämmande – även om jag hade prognosticerat det – var att alltför många valde att förklara att kvinnorna i historien inte var några offer utan i sämsta fall köpta, i andra fall bara löjliga. Det är självklart att även sexualbrott måste ha hög rättssäkerhet men jag har träffat tillräckligt många offer för våldtäkt för att säga att det inte är något en kvinna enkelt anmäler eller ens pratar om. Det visar sig också att reportrar försökt få personer i kvinnornas närhet att uttala sig om dem som människor, deras karaktär mm.

Så slutsatsen av den här helgens stora nyhet är onekligen att det finns ett avgrundsdjupt svalg mellan journalister, journalistisk etik och vad människor i gemen uppfattar. Samtidigt är människors uppfattningar uppenbart färgade av deras åsikter och tillhörigheter vilket innebär att uppfattningarna förändras utifrån situationen. Att Julian Assange har en status som inte är helt oproblematisk är helt klart: det messianska draget gör att ett fall kan bli gigantiskt.

Och sedan kan man lätt se att vi fortfarande har att kämpa med en ganska vidrig syn på våldtäktsoffer.

Uppdatering: Antifeministerna vädrar morgonluft och deras orerande är inte långt ifrån det hos SD:are. De vet nu att det hela handlar om kvinnor som falskeligen anmält en våldtäkt. Ok. Det kan vara så – men vi vet inte. Det finns en massa saker som nu kommer fram som verkar underliga. Men vi vet inte. Att då döma ut två kvinnor utifrån att man har en egen agenda är knappast snyggt.

Bloggar etiketter: Expressen, journalister, Julian Assange, kvinnosyn, mobb, pressetik, våldtäkt, Wikileaks

Dags att bygga en ark för Wikileaks

Posted on 2010 08 21 by Deeped

Igår såg jag och sonen filmen ”2012″. En intressant film som på många plan berättade mycket om dagens samhälle. Varje organisation har olika val när det gäller att hantera en kris och ju större bredd ett avslöjande får och ju snabbare det går desto större krav ställs på en organisation att göra ett val. Mörka, flankattackera eller retirera. Eller kapitulera genom att säga sanningen.

Morgonen idag började med den minst sagt omskakade nyheten att Julian Assange står anklagad för två våldtäkter och blivitanhållen i sin utevaro av svensk polis då anklagelserna handlar om hans närvaro i Stockholm. Expressen har fått tag på världens scoop. ”Sannolika skäl” är också en stark indikator på att det inte är att man vill träffa honom för upplysningar.

Assange själv förnekar anklagelserna och menar att det är en konspiration mot Wikileaks.

Det är ett bryskt uppvaknande för många av oss som skriver om öppen data, om internet och liknande. För Assange är den enda synliga representanten för Wikileaks. Han ”är” Wikileaks i allmänhetens ögon. Att en sån person står anklagad för ett av de vidrigaste brotten människor kan göra mot varandra innebär att spelplanen ändras radikalt.

Självklart kan man rationaliserande säga att Wikileaks är mycket mer än Julian Assange. Men samtidigt bygger nuvarande medielogik på att varumärken blir starka när man knyter till sig en karismatisk personlighet: vi kan mycket väl kalla det Steve Jobs-syndromet¹.
Assange-fallet vi har nu ställer saker på sin spets på många olika sätt. Diskussionen om valet att publicera namnet på Julian Assange kom tidigt. Jag skulle påstå att generellt var det fel: det kommer på ett helt annat sätt nu sätta en praxis där den som är känd får leva med att bli outad även av mainstreammedia redan vid en anmälan och förundersökning. Allt annat vore inkonsekvent efter det här. Samtidigt har jag svårt att se hur man på något trovärdigt sätt kunde underlåtit att faktiskt publicera att det handlar om Assange. För precis som Thomas Mattson och Jan Helin påpekar: det är ett exceptionellt fall. Finns egentligen inget sätt att undvika.

Ska man vara krass så är det också en sorts biblisk rättvisa i det hela: Wikileaks bygger på att i så hög grad som möjligt publicera dokument som kan sätta ljuset på saker som myndigheter, organisationer och företag annars gärna ser inte kommer fram. Såna handlingar innefattar alltid enskilda personers beslut och det blir meningslösa papperstigreringar om alla namn försvinner. Mr XXX eller Mrs YYY kan aldrig ställas till svars.

Problemet är dock att vi samtidigt oerhört snabbt går mot en situation där hävdvunnen praxis i svensk rättstradition: oskuldspresumtion snarare blir sin motsats. Från att människor gärna tänkt ”ingen rök utan eld” så hamnar vi i en situation där argumentet är ”rök är ett bevis på eld”. Det är lite skrämmande och drivs tyvärr hårt av dagens politiker: såväl Beatrice Asks gredelina kuvert till misstänkta sexköpare som Mona Sahlins uttalande om att socialdemokrater som anklagas för sexköp inte har något i partiet att göra ”oavsett om de döms eller inte” innebär en fullständig vindkantring mot en situation där vi får en skuldpresumtion: du är skyldigt tills bevisad oskyldig.

För min del väljer jag att hålla mig extremt neutral i frågan och funderar mer över möjliga konsekvenser.

För polisen har ansett de två kvinnorna som trovärdiga och åklagare har valt att starta förundersökningar och utfärda häktning. Julian Assange kan vara en serievåldtäktsman.

Samtidigt är det en extremt komplex kontext vi befinner oss i där de amerikanska federala myndigheterna ser Wikileaks som farliga för den nationella säkerheten, och uttalat jagar efter bland annat Assange. Jag har svårt att tro att CIA och NSA inte tittat på möjligheter att diskreditera såväl Assange som Wikileaks. Det är en parameter vi måste ta med i beräkningen. Det finns 1500o dokument som ännu inte är publicerade. Våldtäkt är ett brott som vi gärna ser att man inte anklagar någon för om det inte hänt – vilket i en situation som den här: internationell politik, världens största land och miljarders miljarder på spel helt klart är en möjlig väg att snabbt bli av med kritikern utan att göra ett ”vått jobb”. Det är en parameter vi inte kan blunda för – hur mycket vi än önskar.

Konsekvenserna av det här är svåröverskådliga. Wikileaks kommer – oavsett om vi rationellt väljer att försöka skilja på organisationen och dess grundare – lida trovärdighetsskada. Organisationen bör, enligt mig, utan att ta ställning för eller emot anklagelserna hitta ett sätt att inte vara så medialt beroende av en enda person. Det vi ser är samma sak som för Piratpartiet i samband med Rick Falkvinges uttalanden om barnporrinnehav: en organisation måste ha en bredare personbas att stå på. En ytterligare konsekvens är att de personer som väljer att synas i sammanhang som det här måste ha en krisberedskap: anklagelser kan komma, oavsett dess sanningshalt.

För Piratpartiet är det här också mycket problematiskt då man starkt gått ut med att länder ska skydda Julian Assange. Hur långt ska det skyddet räcka? Ska vi ha personer som är ”untouchable” oavsett vad de gör? Anna Troberg gör ett balanserat uttalandemen frågan är om det i sammanhanget ens räcker.

Vi står inte inför jordens undergång. 2012 är fortfarande möjligt att uppnå utan att jordskorpan rämnar. Men det finns många anledningar för organisationer att bygga sig sin mediala ark. Själv tror jag det är extremt viktigt att balansera och bredda sin synliga bas av personer som facear varumärket. Och att man får inse att dagens medievärld inte längre rent praktiskt kan hålla kvar samma etiska ståndpunkter som förut: verkligheten är för komplex för detta.

Steve Jobs är så nära knuten till Apple att en felaktigt publicerad dödsruna fick aktierna att falla fritt [↩]

Bloggar etiketter: 2012, anhållen, avslöjande, Expressen, founder's syndrome, Julian Assange, medielogik, medievärld, personifiering, Piratpartiet, våldtäkt, varumärke, Wikileaks

Bombhögern visar att Wikileaks behövs

Posted on 2010 08 04 by Deeped

Om vi lämnar paradoxen som Wikileaks faktiskt visar (tidigare postningar här ochhär) i såväl min som många andras önskan om öppenhet kontra individens rätt till personlig integritet så kan man lugnt säga att det hela har det positiva delar. Det har onekligen visat upp ”bombhögerns” (underbart att det gamla skällsordet kommer fram igen) sanna ansikte. HAX samlar ihop några länkar och Copyriot beskriver ännu mer runt att de neokonservativas hybris, och det är onekligen den där gamla bombhögern som visar upp sig. Detta är något som också Skånskans ledare tar upp när det gäller hur amerikanska myndigheters hantering av Wikileaks Jakob Applebaum som blev kvarhållen i flera timmar och förhörd, fråntagen sina mobiltelefoner och hans dator gicks igenom minutiöst.

Min något retoriska fråga om vad som faktiskt skiljer Wikileaks och FRA-lagen har fått Olofb att blogga om det – jag tycker det är en intressant postning som onekligen startade en mängd ytterligare diskussioner.

Martin Jönsson tar också ställning: läckan är ypperligt intressant och Wikileaks är som journalism borde vara mer. Han menar att det handlar om transparens.

Julian Assange, mannen som alltså vissa amerikanska politiker vill se kidnappad och kan tänka sig göra det även om det är på annat suveränt territorium, har själv uttalat sig runt det hela.

Missa inte hur Marcus Fridholm beskriver Wikileaks generella arbete. Det är mycket bra och pedagogiskt. Sen är det öppet för diskussion när det gäller att slutgiltigt definiera om vi nu fått en ”wikileaks”-journalistik.

Om jag ändå får fortsätta att vara lite motvalls, och även om jag sjunger med i hyllningskören ändå ifrågasätta så diskuterade några av oss också problemet med att Wikileaks riskerar att monopolisera whistleblower-marknaden. Är det en fara? Blir då Wikileaks en sån mäktig röst att den riskerar att dränkas av sig själv? Jag har ingen åsikt egentligen – det är bara en farhåga om att den som blir för stor tenderar att också bli mindre progressiv. Eller?

Bloggar etiketter: bombhöger, Julian Assange, makt, monopol, paradox, transparens, USA, Wikileaks

Wikileaks handlar om konsekvensetik

Posted on 2010 07 31 by Deeped

Diskussionen om Wikileaks fortsätter, fördjupas och förtätas. I dagens Medierna i Sveriges Radio P1 intervjuas bland annat Nick Davies på Guardian om hur avslöjandet gick till. Lyssna på programmet som mp3a. Den problematik som jag tog upp iWikileaks – hur mycket collateral damage är ok? lyftes också upp, bland annat intervjuades jag och Jocke Jardenberg, tyvärr hårt klippt så det verkade som om jag ansåg det vara helt fel och Jocke inte brydde sig om problematiken – vilket ju är galet. Vi är båda oerhört kluvna i att både se stora fördelar i öppenheten för framtidens journalistik och en förminskad möjlighet för stater och organisationer att gömma undan och mörka, precis som Greenslade (han var också intervjuad i programmet) lyfter fram i sin CNN-artikel, och att öppen rådata alltid kan innebära problem när det gäller personlig integritet: all intressant information innehåller så gott som alltid information om individer. En alltför kraftig avanonymisering gör att datan dels blir korrupt och i vissa fall meningslös att använda. Därmed skapas stora möjligheter för att den datan äventyrar personlig integritet. Om vi som samhälle börjar gå mot en punkt där individen är den minsta gemensamma nämnaren för samhällets insatser vilket förändrar grundbulten för hur vi kan hantera information. Det förändrar också hur vi kan räkna konsekvenser. Vi är mitt i en brytpunkt där såväl teknik och värderingar förändrar samhället.

Jag var tvungen att fundera om jag skulle delta i intervjun. Dels eftersom jag minns mina barns oro när jag var med i SVT runt TPB-rättegången, dels för att jag senaste året valt att inte engagera mig speciellt mycket i politiska frågor. Framförallt för att jag inser att det är svårt att få fram den kluvenhet jag känner liksom att det inte direkt är medialt gångbart med någon som säger ”å ena sidan å andra sidan”.

Tyvärr verkar mina farhågor om att avslöjandet kan bli ett reellt hot mot personer som finns kvar i Afghanistan kunnabesannas – vilket sannerligen sätter fingret på problemet med hur mycket vi är beredda att offra för öppenheten. För precis som Ulf Bjereld påpekar så innebär avslöjandena en demoralisering (kan tyckas vara ett negativt ord men kan innebära början på slutet på ett krig) av bilden av kriget i Afghanistan. Det är här som vi måste inse att det inte finns gott eller ont, en helt igenom bra och en helt igenom dålig sida i Wikileaksdiskursen: varje val innebär goda och dåliga konsekvenser. Det är också något vi lär av historien: varje framgång för demokrati har inneburit offer. Det är något som inte går att blunda för – frågan är fortfarande: vad är ett okej antal offer för den goda sidan? Att börja argumentera ”men det har ju dött si och så många på grund av kriget” blir cyniskt och sätter oss i samma läge som de som vi anser gör fel. Kvantiteter är trubbiga instrument för att mäta en god effekt, oavsett om det handlar om marknadsföring eller demokrati. Antal kan inte enbart vara avgörande för vilka konsekvenser vi anser vara ok för en handling.

Det hela hamnar i konsekvensetiska frågor. Och det är här jag valt att ställa mig mitt i – utan att ta ställning för eller emot Wikileaks: däremot är min ingång att problematisera för att vi på så sätt ska kunna göra bättre beslut, förstå konsekvenserna bättre. En del tycker det är fegt, andra tycker det är onödigt men för mig handlar det om ärlighet gentemot en utveckling och att inte falla för den utveckling där vi avkrävs helt dikotoma ställningstaganden.

En del av det är också hur varje instans väljer att vara konsekventa utifrån sina handlingar. Nieman Journalist Lab påpekar att den transparens som Wikileaks tvingar på stater och organisationer inte riktigt följs av dem själva: deras finansiering är relativt okänd och de vill inte visa fram speciellt mycket av detta. Det intressant här är också: vad är Wikileaks egentligen? Demokratiivrare eller anarkister? På samma sätt innebär ett oreflekterat stöd till Wikileaks taktik också möjligheten att ifrågasätta ett starkt motstånd till exempelvis FRA-lagen: the greater good är närvarande i båda de taktiska valen. Är det mer rätt att en organisation Wikileaks lägger upp information för att hitta krigsbrott än att en stat avlyssnar internet för att hitta terrorism? Vilket skyddar samhället mest? Själv är jag helt på det klara att FRA-lagen är oerhört integritetskränkande: men är The Afghan War Logs inte det? Jag säger inte att det finns ett enkelt svar på det men det måste kunna diskuteras för att på så sätt bygga högre trovärdighet.

Att Wikileaks stör myndigheterna är onekligen klart. I klassisk men uppdaterad filmstil har man lagt upp en gigantisk krypterad fil för att förklara att om något händer Wikileaks eller Julian Assrange så finns det hemligheter som ingen vill ska komma ut tillgänglig efter att man sänt ut lösenordet. Att en person som väljer att fronta en sån här grupp behöver vara rädd för sitt liv gentemot en demokratisk stat är i sig oerhört skrämmande. Ett demokratiskt samhälle måste klara av avslöjanden som det här utan att ta till djupt liggande försvarsbeteenden som gör att den som avslöjar känner sig hotat till livet.

Det positiva är dock att jag åter känner att jag vill engagera mig i de här frågorna. Deepedition är anmäld till Politometern som en politikblogg och jag har valt att gå med i Makten och Öppenheten. Jag kommer att skriva mer om hur jag väljer att ställa mig politiskt och de avgränsningar jag gör utifrån mitt yrke som konsult inom PR- och marknadsföring.

Bloggar etiketter: FRA, Julian Assrange, konsekvens, Medierna, öppenhet, personlig integritet, politik, Wikileaks

Wikileaks – hur mycket collateral damage är ok?

Posted on 2010 07 27 by Deeped

Dagens stora nyhet om de 90000+ dokument som Wikileaks har publicerat har applåderats på många håll. Jag gillar det också – men har en gnagande känsla av oro: inte för öppenheten i sig utan mer en oro för konsekvenserna av en ny praxis. Konsekvenserna för den enskilda individen och konsekvenserna för den personliga integriteten: hur långt är vi beredda att gå i öppenheten innan den bryter mot personlig integritet.

Det här är en skitsvår text att skriva. Dels för att jag vet att en massa personer, som jag håller som smarta och som vänner antagligen kommer – i den dikotomistiska diskussionsvärld vi lever i – misstolka mig som anti mot det som gjorts. Dels för att jag i grunden är positiv till öppen data och det Wikileaks hittills gjort handlar om att publicera dokument som defacto handlar om saker som är mörkade av stater, företag mfl. Det är modigt, det är helt enligt den logik som den nya tekniken skapar. Det är bra eftersom det innebär att sekretessen inte längre blir det självklara eftersom det ändå kommer att läcka ut.

Det Wikileaks gjort nu är något annat – det handlar om att lägga ut en gigantisk mängd dokument som inte är utvalda för att de innehåller specifika bevis på gjorda brott mot krigslagar eller andra felaktigheter utan det här helt enkelt en mängd data som lagts ut för att de som vill ska kunna kolla genom det och använda det utifrån det perspektiv man önskar.

Det är något som är möjligt genom nya medier och idén är i grunden oerhört positiv: att ge människor möjlighet att delta i det demokratiska arbete som faktiskt handlar om att granska makten. Självklart innebär det också i grunden att man faktiskt granskar de som traditionellt granskat makten: traditionella medier. Informationen skapar bättre möjlighet för var och en att göra sin egen bild av verkligheten: makten att måla upp verkligheten vrids ur händerna inte bara på de som har makten utan också de som haft makten över granskandet av makten.

Det har gjorts förut – exempelvis valde The Guardian att lägga upp all dokumentation runt de brittiska parlamentsledamöternas ekonomiska avdrag för att på så sätt utnyttja svärmkunskapen och på så sätt kunna gå igenom ett stort antal dokument.

Jag tror och hoppas precis som många andra att generellt innebär avslöjanden som det här att ett nytt sätt att se på sekretess kontra öppenhet när det gäller myndigheters data börjar att spridas. Jeff Jarvis har skrivit en mycket bra text runt det hela där hans grundtes handlar om att istället för att fundera över vad som kan göras publikt bör myndigheter och organisationer, utifrån vetskapen om att saker kan bli offentliga, fundera över varför något måste vara hemligstämplat.

Wikileaks har tidigare valt att publicera dokument som de direkt kunnat se handlar om brott – det har varit ett journalistiskt urval som för de flesta varit mycket klart varför det läggs ut. The Afghan War Diary är något annat – och det är här mitt problem ligger.

Julian Assange har sedan filmen Collateral Murder, som Wikileaks publicerade i april, varit jagad och Wikileaks har levt under diverse hot fr a från amerikanska federala myndigheter. I sin presskonferens runt det nya avslöjandet förklarar han att de gått igenom dokumenten, 15000 ytterligare finns men de ska säkras upp (enligt vissa uttalanden på begäran av deras källa, i en Time-Q&A menar Assrange att de är mer explosiva och därmed kräver mer översikt). För att få extra fart, och som bevisar att vi är på väg in i en ny journalistisk era, något som också Axel Andén tar upp i sin Brännpunktartikel, valde man att låta Der Spiegel, Guardian och New York Times få tillgång till materialet innan.

Piratpartiet och flera andra har gått fram och lyft den nya läckan som viktig – och ja, att säkerställa att whistleblowers kan arbeta utan att riskera sin säkerhet är viktigt. Andra har uttryckt gillande utifrån att man har en agenda om att den svenska Afghanistansinsatsen borde avbrytas, andra i en generell och kanske principiell åsikt om att alla krig alltid är fel liksom att jag anar ett klassiskt amerikahat från vänster.

Problemet för mig är inte att man väljer att visa verkligheten. Jag är ganska övertygad om att det rent taktiskt och strategiskt inte spelar någon större roll och väljer själv att släppa frågan om det är rätt eller fel att USA och ISAF-styrkorna finns i Afghanistan: de är där nu och ett tillbakadragande på grund av en upphettad opinion skulle vara en förlust framförallt för den regionen om man söker demokrati och mänskliga rättigheter för afghanerna.

Problemet handlar om konsekvens och att fundera över vilken agenda som finns för att göra en sån här gigantisk sak. Tyvärr är de få som tagit upp frågan blinda (och korkade) i hat mot Piratpartiet och hamnar i ett annat dike.

I en bra och sansad diskussion på Twitter där bland annat @stroemberg och @janjohannesson var mina partners kan man se att det finns ett antal punkter som inte kan blundas för, som måste tas med i beräkningen utan att för den delen komma till slutsatsen att Wikileaks publicering är fel – och det är aspekter som jag tycker att många av de som debatterat och skrivit om dagens läcka faktiskt missat:

Det är ett urval som gjorts – vilka utgångspunkter har varit för urvalet? De personer som arbetat med att sätta ihop materialet – vilka är deras agendor för att göra det? Vad är det som har fått vara starkaste drivkraft i arbetet.
Om ett urval gjorts så innebär det att Wikileaks inte är en budbärare – en ofiltrerad databas – utan en publikation: det innebär att man måste fråga samma frågor runt själva organisationen: vad är utgångspunkterna och varför har man valt att göra just det här?
90000+ dokument är en gigantisk mängd av dokument, och som det redan visat sig finns det många namn på enskilda personer med i det: vissa har lämnat uppgifter som kan vara graverande att lämna.
Genom att hänvisa att det i materialet kan finnas bevis för krigsbrott väljer man att politisera sin handling samtidigt som man väljer att låta andra, med sina agendor leta reda på bevis för saker och ting. Men vad blir det av detta sedan? Ett stort antal rätta men också ett stort antal felaktiga anklaganden som förs in i Internets gigantiska men sökbara textmassa och blir en del av den sanning som skrivs.

Alla punkter innebär på att det skapats en mängd frågor runt krigsdagboken. Är det av naivitet eller medvetet som man blundar för dessa delar?

Är det bara jag som funderar i de här banorna? Varför väljer vi att generellt lita på Wikileaks goda intentioner? Finns det inga problem med det här?

Exempelvis när det gäller integriteten för de personer som nämns vid namn, datum för när deras information eller uppdykande i ”handlingen” sker respektive platser: om vi ponerar att jag skulle få tag på ett stort antal patientjournaler och upplever att dessa verkligen skulle kunna visa hur svensk sjukvård fungerar – är det då okej att publicera dessa trots att det med stor sannolikhet innebär olika grader av brott mot individers integritet? När det gäller Wikileaks kan det handla om säkerheten för vissa personer. För även om du avanonymiserar namn (vilket inte fullt ut gjorts i de rapporter som nu finns publicerade vad jag förstår) så blir dokumentens innehåll möjligt att använda för att spåra uppgiftslämnare, offer och förövare.

Om vi tänker oss att det hela är viktigt för demokratins utveckling, att det handlar om att faktiskt sätta dit amerikanska statens stridslystenhet och förhoppningsvis hindra ytterligare invasioner av misshagliga nationer – är det då ok att bryta mot ett antal individers personliga integritet? Om det visar sig att ett antal personer får stora problem på grund av de här dokumenten, eller att någon faktiskt dör på grund av avslöjandet – är det då ett problem? Eller om det visar sig att ett stort antal av rapporterna är falska – vem är det då som ska ställas till svars?

Hur mycket collateral damage är det värt för ”the greater good”? Är det värt ett fredspris? Kan man nå fred i det stora utan att behöva offra i det lilla?

I grunden hamnar man därmed i frågan om man ska ha ett kategoriskt imperativ som grund eller vara mycket utilitaristiskt lagd när det kommer till individen kontra kollektivet. Själv är jag inte säker på vad jag tycker – jag är relativist och utilitarist samtidigt som jag också ser att en alltför hård drift mot det kollektiva goda blir ett sluttande plan gentemot individens säkerhet och rätt till egen integritet.

Eller så handlar det, som någon sagt om att ju öppnare man är desto mindre syns man – i det här handlar det om att bara magnituden av information gömmer de enskilda individerna. Jag vet inte – jag är oerhört osäker på hur man som libertarian och integritetskämpe ska ställa sig inför det här eftersom det finns en väldigt fin linjen att balansera på – som @jocke påpekar här.

Ps. En tanke som slog mig och som skrämde mig är hypotesen: tänk om det är en extremt välgjord ordnad läcka för att faktiskt få Pakistan att förändra sin politik runt al-Quaida? Om det hela skulle, mot all logik och förmodan, skulle visa sig vara en wag the dog-aktig scam från CIA: vad händer då med öppenheten? Det skrämde ärligt talat skiten ur mig… Ds.

Uppdatering: Mats har varit idog och fantastiskt stillsam i diskussionerna vi haft. Vi tycker inte samma, jag kan tycka att han har missuppfattat mig en del men hans ingång som han beskriver på sin blogg är onekligen intressant – inte minst ur ett perspektiv på hur dagens marknadsföring måste utvecklas: förtroende och tillit tills motsatsen bevisas liksom.

Bloggar etiketter: avslöjande, collateral damage, läcka, personlig integritet, Wikileaks

Deepedition

Om allt det andra.

Tag Archives: Wikileaks