Knä, bilar och livet i allmänhet

Det är då fan att man håller på att bli gammal. Visserligen har jag insett att det faktiskt ska bli riktigt skönt att fylla 40. Trettioårsåldern var rätt meningslös.

Ont

När jag mönstrade drog och slet sjuksköterskorna i lederna. När jag låg på britsen och den minst sagt erfarna och bryska sköterskan som var som hämtad ur 91:an Karlsson-serien drog i mitt vänstra ben så sa hon att “det här är inte bra – det här får du ont av när du blir gammal”. Jaha sa jag. Senare har jag gått till läkare som konstaterat att det knäet saknar ledvätska. Antagligen efter att jag slog i knäet väldigt hårt som liten.

Jag har haft ont när jag ansträngt det och efter senaste skidåkningen valde jag att investera i ett nytt knästöd eftersom jag kände att det inte var bra.

Idag åkte jag i en väldigt trång taxi med JMW-gänget. När jag klev ur kände jag att jag suttit snett och att knäet värkte. Så idag när jag kom hem insåg jag att det var kört. Så nu är det läge för skydd och stöd. Jag kan knappt gå.

Imorse var det för övrigt rätt kallt. 5.25 gick jag ut för att ta bilen ner till järnvägsstationen och tåget mot Stockholm. Men Renaulten – aka Skrothögen – ville inte starta. Det har den fortsatt att inte vilja även nu ikväll: trots försök med att starta med hjälp av den andra bilen (även känd som Röda Faran eller Skit-jävla-helvetes-Opel). Nu vet jag vad jag gör imorgon: jaga nytt batteri.

Positivt var dock att min nyinköpta men som det visade sig helt trasiga kavaj enkelt blev bytt och eftersom man valt att idag börja med halva reapriset så blev det rejält billigt. En schysst fiskbensmönstrad kavaj är nu min. Till och med barnen tyckte jag blev riktigt snygg.

För övrigt har jag än en gång lyckats att fota Yoda i ännu en märklig sovplats.

Yoda på konstiga ställen

Bloggar etiketter: , , , , , , ,

Pestsmittad

Jag känner mig en smula pestsmittad. Jag misstänker att jag har svinflunsan och det är nästan så folk inte ens vill prata med en i telefon :). Det är tungt att sitta och jobba idag. Det som kanske är mest irriterande är att man ändå är så där inte jättesjuk och inte alls frisk. Ett jävla limbotillstånd.

Hur länge ska man vara dålig i det här? Det är ju liksom rena konkursen för en egenföretagare. Dalarna är supersena med vaccin (såklart) och det hela känns minst sagt omuntert just nu. Hoppas att jag helt enkelt är på sluttampen på det. På onsdag morgon måste jag jobba.

Något helt annat:

Dottern kom hem idag och hade lånat en bok på franska. Och berättade glatt att hon tycker franska är ett vackert språk och att hon nu skulle lära sig det. Tänkte på vilken underbar inställning det var till lärande: att något är vackert så då skaffar man sig möjligheten att lära sig det. Naivt och passionerat. Vi borde nog lära oss det mer vi vuxna.

Det är sånt här som jag kan sakna när jag är så sällan hemma. Att möta de här plötsliga händelserna i deras liv.

Nu ska jag försöka ta ett tag till med jobbet.

Glöm inte att rösta på vår katt – och att tävla själva!

Glöm inte att tipsa om bloggar förresten. Fått en massa tips här.

Bloggar etiketter: , , , , , , ,

Chockmord i Forssa!

Fågelorganisation rasar!

Nyhet! Katten Yoda har tagit sin första fågel! Stor kris i hemmet! ”Det var en smärre chock att inse att vår lilla katt var ett monster.” säger herrn i huset medan han tröstar den chockade dottern.

På morgonen när herrn i huset kom ut för sin första morgoncigg såg han husets katt, Yoda, en honkatt på ett och ett halvt år leka med något på gräsmattan. När han tänt ciggen tittade han närmare på det som hon lekte med och det var en fågel. Offret, en fågelunge av oidentifierat art, var massakrerad till oigenkännlighet.

- Jag valde att schasa iväg kattskrället och tog upp fågeln som saknade såväl vinge som ögon, säger herrn i huset.

Som den djurvän han är valde han att avsluta det som monsterkatten påbörjat och begravde sedan liket bland askan i soptunnan.

- Det är onekligen en chock att inse att den gosiga katt som växt upp och som vi matat med torrfoder är ett vilddjur med rovtendenser.

Den övriga familjen har åkt till hemlig ort för att vila upp sig efter händelsen och när vi försöker få ett uttalande från gärningskatten fnyser hon och går vidare i sin jakt på nya troféer.

Fåglarnas Räddningsförbund funderar på att lämna in en stämningsansökan efter denna händelse då de anser att avrättningen var ”sloppy” som Rick Rödhake förklarar i ett kort brev levererat av en brevduva. För övrigt vill han inte kommentera det pågående fallet.

Bloggar etiketter: , , , , ,

Övning i personlig postning

Sängläge med itouchen. TP kommer på att det är Yodas ettårsdag idag. Hon får paket. Nya leksaker. Minnena flödar :).

Diskussionen över kaffekoppen har annars handlat om finanskrisen. HS är något av en ekonomisk hypokondriker vilket gör att en sån här kris ger hyperoro.

Jag läste också Maria Bloms krönika i dagens Pralin (ännu inte utlagd). Den handlade om hur vi genom livet hanterar våra framgångar (och motgångar) utifrån hur våra föräldrar bemött dem hos oss. Mycket bra krönika som gör ont både då man känner igen saker man fått höra och ont då man som förälder alltid är livrädd att man gör fel.

Intressant är då det Fredrik Wass gjort: att intervjua sina föräldrar (eftersom jag inte kan klippa och klistra på itouchen så föreslår jag att du tittar i min bloggrulle efter Kajen och läser hans artikel – så fort jag kommer till en dator uppdaterar jag det). Det blir ett intressant möte och gör Wass än mer till en av Sveriges mer intressanta journalister.

Min egen relation med mina föräldrar är ju minst sagt invecklad. Jag har skrivit lite om det, släppt ledtrådar till saker men aldrig egentligen berättat allt. Jag vet inte om jag någonsin kommer att göra det. I datorn ligger ett bokmanus. Och jag kan sakna den relation som andra ändå har. Visst är det ganska enkelt att vi på fem-sex år inte behövt balansera jul och andra högtider mellan två släkter (*asg* itouchen föreslog ”slakter”) till skillnad mot andra som berättar om svärforäldrars avundsjuka. Men samtidigt är det halvt. Min del av bakgrundshistorien är luddig för mina barn. Och även om jag träffar min far en gång i halvåret eller nåt så saknas det så många år där han inte var närvarande. Det finns djupa sår av svek som inte går att överbygga. Det handlar inte om att förlåta utan helt enkelt att förlusten av tillit inte går att göra om intet. Och jag vet inget om mina kusiners liv eftersom jag inte träffat dem på tjugo år. Saknar jag det? Ibland. Att ha egna historier att berätta för barnen.

Mina barn minns inte sin farmor. Hon är borta ur våra liv för att inte riskera allas psykiska välmående. Samtidigt är den delen av min, och mina barns, bakgrundshistoria viktig. När jag åkte tåg till Norrköping för några veckor sedan tänkte jag på det när jag åkte genom Krokek/Kolmården och såg en del av släktens hus och kyrkan där de flesta i min släkt logger begravda.

Av någon anledning så tenderar man också att söka sig till människor som har ungefär samma upplevelser. Många av mina bästa vänner har minst sagt struliga relationer till sina föräldrar och trots att vi är vuxna bearbetar vi det ständigt. När jag pratade med min allra äldsta vän så var det samma sak. Om ni inte läst den posten så gå till Mymlan och läs ”Min pappa” som är en av hennes bästa postningar.

Pratade länge i telefon med min älskade C igår, min gamla älskade vän från Uppsalatiden. Hon fyller 40 och jag missar hennes fest. Insåg att jag glömde berätta för henne att vi hade en ny katt. Noomi som var vår förra katt var från början Cs. Men vi pratade om så mycket annat och än en gång kunde jag konstatera att min svårighet att våga relatera och hålla kvar, eftersom jag varit tvingad att släppa mina relationer med mina föräldrar gör att jag tappar bort de personer som betyder massor. Och ändå finns det kvar: så var det att träffa A för några veckor sedan och så är det att prata med C.

Än en gång fick jag också bevis på att Svenska kyrkan är en livsfarlig arbetsplats. Och vi konstaterade att det jag valt att göra, avsäga mig ämbetet, är bra mycket mer komplext än personer som inte är präster kan förstå. Att få den bekräftelsen gör att det blir lättare att leva med den splittrade känsla jag ändå har inför det hela.

Maria Blom skrev om självkänsla och självförtroende och det behöver inte bara vara föräldrar som sopar undan benen på en: andra personer i livet kan göra det rätt enkelt. Chefer, respektive och bekanta. Jag har ännu inte hittat ett fullödigt sätt att vaccinera mig mot det: säkert då det går tillbaka till hur föräldrar inte uppmuntrade framgång och kunde vara snara till att förminska och dissa. Tappade sugen fullständigt i veckan och fick en fantastisk input av Morris (allvarligt så borde man klona denne man för alla skulle ha en egen Morris). Han beskrev mitt engagemang och jag har tänkt mycket på det han sa (självklart via social network: vi är nördar) och det föll mig också i minnet när jag pratade om prästeri med C. För de som inte mötte mig som präst vet inte hur mycket jag brann för att omskapa kyrkan till att bli relevant för andra än pensionärerna, hur jag faktiskt tog mitt ämbete på allvar när det handlade om att vara nära och sann, att inkludera och visa på en tro som inte handlade om att förminska sig själv utan att bli mer sann människa – en sann skapelse av Gud. Även om jag inte längre tror på Gud så menar jag att det är det enda vettiga sättet att tolka Bibeln. Inte som fundamentalister, hårdföra pingstvänner eller Ulf Ekman gör.

Träffade för många år sedan en satanist. En renlärig sådan som inte blandat in djävulsdyrkan i sin filosofi och vi hade mycket gemensamt. För honom handlade det om att lyfta människans potential: men också att inse att alla människor inte kan lyfta sig själva. För oavsett vad vi gör är det i slutänden den enskilda som måste göra jobbet, ta steget mot att bli sin potential. Idag är det min grund också; vilket gör mig till libertarian. Människan kan bara tä ansvar för sig själv. Alla skyddsnät och statligt moraliserande förminskar. Det andra kan göra är att ge exempel, förutsättningar men inte göra jobbet åt någon. Det var en av de saker jag ofta hamnade i diskussion om när jag mötte mer fralsningsinriktade kristna som menade att det var kristnas ansvar att frälsa och föra till tro. Enligt mig är det inte bara omöjligt utan förmätet att tänka på ett sånt sätt.

Samtidigt inser jag att de åsikterna om att staten eller kyrkan eller företaget ska ta ansvaret för att individen ska bli bättre, helare och sannare går tillbaka på föräldraskapet: det hierarkiska och beslutande. Som gör att barnen lär sig ett sämre självförtroende.

Och jag tittar på Yoda, en katt utan några spärrar och vars liv består av lek, kärlek, mat och sömn. Är det kanske sannaste sättet att leva?

Reblog this post [with Zemanta]

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , ,